Tyskland tar ett större ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken

Förbundsrepubliken Tyskland har sedan det bildades haft en tillbakadragen roll i den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken, till stor del beroende på det historiska arvet men också ett bekvämt sätt att låta segermakterna från andra världskriget ta ansvar för den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen och satsa på den tyska ekonomiska utvecklingen istället. Det har utan tvekan gått bra för förbundsstaten ur ett handelspolitiskt och ekonomiskt perspektiv. Landet är idag omtvistat som en av världens största industrinationer, med en kraftfull ekonomi och huvuddelen av medborgarna åtnjuter ett blomstrande välstånd.

Förbundsstaten har varit en trogen bundsförvant till USA och bedrivet sin försvarspolitik inom ramen för NATO-alliansen. Under senare år har krav ställts på att Tyskland ska ta en mer ledande roll inte bara inom EU, utan också totalt inom den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. De senare kraven har inte minst blivit aktuellt i och med att Storbritannien röstat för ett utträde ur EU. De enträgna amerikanska kraven på att de europiska NATO-medlemmarna ska uppfylla NATO:s krav på nationella försvarsanslag om 2 procent av BNP har också påverkat Tyskland ställningstagande. Men troligen är den ryska aggressiva politiken i närområdet och den islamistiska expansionen som varit de utlösande faktorerna för den tyska regeringens senaste försvars- och säkerhetspolitiska inriktning.

I den vitbok som försvarsministern presenterade för några veckor sedan vill regeringen ta ett större internationellt ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta ska ske genom att förbundsrepubliken ökar sina försvarsanslag och att landet tar ett större ansvar inom ramen för NATO.s försvarsplanering i Europa. Det är också intressant att notera att försvars- och säkerhetspolitiken även ska drivas inom ramen för EU. Denna möjlighet har öppnat sig i och med Storbritanniens aviserade utträde ur unionen. Flera EU-medlemmar uppfattar en försvars- och säkerhetspolitisk förskjutning till förmån för EU som positivt, inte minst Frankrike, som länge förespråkat ett djupare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, men även de försvarsalliansfria Sverige och Finland torde gynnas av en sådan strategiförskjutning.

Huvuddelen av de hot som idag riktas mot Västeuropa har andra utgångspunkter än rent försvarsrelaterade. De består oftast av en sammansatt komplex massa av politiska, ekonomiska, historiska och religiösa ambitioner och därtill kopplade motsättningar mellan olika etniciteter.  En annan positiv faktor med ett framtida utvecklat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, är den dramatiska utveckling som just nu sker i Turkiet. Erdoğans välregisserade avsekularisering i efterdyningarna av den misslyckade militärkuppen och hans återupptagna samarbete med Putins Ryssland kan mycket snabbt skapa friktioner gentemot den demokratiska delen av Europa. Om samarbetet mellan Turkiet och Ryssland utvecklas i positiv riktning och att EU och USA samtidigt riktar kritik mot Erdoğans inrikespolitik, finns det risk för att Turkiet blockerar beslut inom NATO, som inte kommer att gynna den säkerhetspolitiska utvecklingen i t ex. Nordeuropa.

En annan viktig fråga som påverkar EU och inte minst Tyskland är hur flyktinguppgörelsen mellan EU och Turkiet ska hanteras. Just nu låser uppgörelsen EU:s förutsättningar att agera gentemot den avdemokratiseringsprocess som nu snabbt sker i Turkiet. I Tyskland bor cirka 3 miljoner människor med turkiskt medborgarskap varav hälften även har tyskt medborgarskap. Denna starka befolkningsgrupp kan snabbt bli ett växande inrikespolitiskt problem för Tyskland, om stödet för Erdoğans politik bland den turkiska minoriteten Tyskland kvarstår. I skenet av denna negativa utveckling ska ses den tyska regeringens nyliga förslag om att öka den tyska förbundspolisens befogenheter och resurser. Förbundskanslern har med detta förslag accepterat socialdemokraternas starka invändningar mot att låta Bundeswehr stödja den polisiära antiterroristverksamheten i landet. Förslaget innebär en ökning med cirka 15 000 man inom den statliga polisen under de närmaste åren.  Försvarsmakten kommer istället att koncentreras mot uppgifter som utförs utanför landets gränser.

Det överhängande problemet är att den utveckling som nu sker i Turkiet, Syrien och Ukraina samt på Medelhavet sker mycket snabbt. Snabbare än vad de demokratiska beslutsprocesserna i Tyskland och i övriga Västeuropa kan hantera och agera kring. Hitintills har Europa i bästa fall reagerat på de snabba händelseförloppen och i många fall ser vi en ren passivitet till den negativa utvecklingen. För att skapa framförhållning och positiv beslutsmässighet i europeiska försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs att någon tar ledningen.

Förbundskanslern Merkel är den som har auktoriteten och verktygen att agera som Västeuropas okrönta kejsare. Problemet kvarstår alltjämt om hon har Förbundsdagen och det tyska folket med sig i denna synnerligen viktiga mission för ett fortsatt demokratiskt fritt blomstrande Europa.

William Johnson August 12, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin