Danmark köper 27 stycken F-35 JSF för 20 miljarder DKR

Efter cirka 10 år av dansk ångest och hopplöshet presenterades den 5 maj äntligen den danska regeringens beslut om vilken avlösaren till F-16 kommer att bli – det är en suverän vinnare, enligt den danska vetenskapen – Lockheed Martins F-35A Lightning II.
Statsminister Lars Løkke Rasmussen (V) och försvarsminister Peter Christensen (V) berättade att regeringen, innan förhandlingarna i Folketinget, kommit fram till att Danmark ska köpa 27 stycken stridsflygplan av typen F-35A Lightning II Joint Strike Fighter för cirka 20 miljarder DKR. F-35A anses vara världens förnämsta smygflygplan och klassas som femte generationens flygplan, men med kostnader som sprängt alla gränser.

Symtomatiskt kom det danska beslutet strax före det nordiskt-amerikanska Washingtonmötet 13 maj och i tid före NATO toppmöte 8-9 juli. En samstämmig analys från danska politiker och journalister är att Danmark med köpet av amerikansk högteknologi också köper inflytande i Washington.

Svenska Försvarets Forskningsinstitut, som är regeringens officiella underrättelsekälla, har under många år kraftfullt varnat nordiska politiker för det snabbt växande ryska militära hotet och pekat på behovet av nordiskt samarbete. Norge och Danmark har i ett flertal beslut under senare år valt en annan linje och det är fullt möjligt att dessa beslut förmodligen försvagat NATO:s och partnerländerna Sveriges och Finlands gemensamma operativa förmåga i det skandinaviska operationsområdet snarare än att ha förstärkt den.

I slutstriden om det danska stridsflygplansköpet fanns också Boeings F/A-18E/F Super Hornet samt BAE Eurofighter/ Typhoon med. Dessvärre fanns inte Saab JAS 39 E/F med i slutstriden, av okända och tvivelaktiga skäl. Saab lämnade uppköpsförhandlingarna 2011. Man kan fråga sig om det ens funnits minsta lilla diskussion om det nordiska säkerhets- och försvarsarbetet i det danska beslutet? Varför dög inte Gripen? Inflytande i Washington är viktigare än samarbete och ekonomi. Franska Rafael svarade inte ens på den danska Request for Information.

Att kostnaderna för 27 stycken F-35 inte är så mycket högre än kostnaderna för 30 stycken JAS 39 E Gripen (omkring 30 miljarder SEK) kan förvåna med tanke på de stora kostnader det varit i att utveckla Joint Strike Fighter. Enligt Joint Strike Fighters kontor har F-35A sjunkit i pris till 90 miljoner US $ per flygplan.

Att Gripen slår F-35 i operativa kostnader – d.v.s. kostnaderna för vad ett stridsflygplan kostar i vardagslag och under en hel livslängd, har inte presenterats i det danska beslutet. Vi vet dock att kostnaderna per flygtimme för F-35 för tre år sedan angavs ha varit ca fyra gånger högre än för JAS 39E.

Kostnader per flygtimme; Källa: Janes
JAS 39 E cirka US $ 4 750/flygtimme
F-16MLU cirka US $7 000/flygtimme
F/A-18E/F cirka US $12 000/flygtimme
Rafale cirka US $16 000/flygtimme
Eurofighter cirka US $18 000/flygtimme
F-35A cirka US $21 000/flygtimme
F-35B och C cirka US $31 000/flygtimme

Priset på F-35 har sjunkit avsevärt jämfört med för hur det såg ut för några år sedan. Orsaken tros finnas i Joint Strike Fighter Program Office som är en grupp med en strävan att skapa en effektiv familj med F-35A, -B, och -C med sina signifikanta olika uppdrag och resursbehov. Överlåter man istället detta program till alla dem som kommer att flyga med F-35 i respektive F-35 länders försvar bidrar man till en mer korrekt kostnad och att inriktningen av ansvaret och ansvarsskyldigheterna tillfaller användaren. Eliminerar man F-35 gemensamma programkontor och navet i en gigantisk verksamhet som sträcker sig över tre amerikanska kontinenter och 12 nationer, kan man spara mycket pengar som kan ge ännu billigare stridsflygplan.

De danska F-16 planen har fungerat väl under de 37 år som de har varit i operativ tjänst i det danska flygvapnet – som bomb-, spanings-, attack- och jaktflygplan. I flera internationella uppdrag, har danska F-16 plan totalt fällt tusentals precisionsstyrda bomber. Enbart under kriget i Libyen fälldes det nästan 1 000 precisionsstyrda bomber av typen GBU-12. Det finns knappast någon anmärkning på att civila mål skulle ha skadats.

27 stycken F-35 ersätter inte numerärt de nuvarande 48 stycken danska F-16 + 14 reservplan, vilket ska vara klart före 2025. F-16 gångtidsförlängning i MLU programmet har varit en succé men räcker inte till längre. Tillgängligheten på F-16MLU har den sista tiden varit på en mycket låg nivå samtidigt som rekryteringen av piloter och flygtekniker inte har förbättrat läget – en situation som varit alarmerande i de flesta Natoländer och även i USA de senaste åren.

Luftförsvaret av sydöstra Östersjön med Bornholm, Grönland med dess arktiska område samt Färöarna med Nordsjön kräver stora resurser. Man kan därför fråga sig om Danmark har passerat gränsen för hur mycket man kan minska i antal på flygplansflottan? Sak samma gäller för Nato. Hur mycket resurser det går för att skydda alla fartygskonvojer i kris eller krig? Till och med US Navy har begränsade resurser och en aktuell fråga inför NATO:s toppmöte i juli är om NATO:s medlemsstater kommer att ta ett större ansvar för sina respektive försvar själva utan att be USA om hjälp i en krissituation.

Att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt mellan stridsflygplan skulle ta en orimligt stor plats försöka reda ut här – det är inte så enkelt att jämföra flygplan. Många detaljer utelämnas ofta i jämförelserna beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara. Även om det ena stridsflygplanet har en modernare teknik än det andra så är piloten, teknikerna, operatörerna och den pilotanpassade omvärldsbilds-presentationen allra viktigast. I den hävdar sig till exempel JAS 39 Gripens operativa personal minst lika bra som alla andra stridsflygplan i den nya generationen – de marginella skillnaderna går knappast att räkna på.

Det inre vapenlastutrymmet i F-35 är begränsat till fyra vapenbalkar varav minst två måste vara anpassade för AIM-120 AMRAAM för egenskydd. Utöver denna last på F-35 kan vapenbalkar appliceras på vingarna. Då kan de danska F-35 piloterna definitivt glömma stelth(smyg)förmågan och möjligheter kunna undgå mycket avancerade fientliga luftvärnsrobotar (typ S-300, -400 och -500, Pantsir m.fl).

Smygförmågan har F-35 möjligen endast rakt framifrån, flygplan mot flygplan, utan egna externt hängda vapen. I realiteten är smygförmågan marginell och knappt mätbar. Med telekrigsutrustning i stridsflygplanen är sannolikt smygförmågorna helt raderade. Från alla andra vinklar är smygförmågan i ett ostört fall ”inte” bättre än för något annat plan alls. Med dagens omvärldsbilder kommer stridspilotens bildskärm ändå att kunna ha erforderlig information på fiendens läge, länkade från andra källor – oavsett om han möter en motståndare rakt framifrån eller ej.
Ska piloternas flygsäkerhet, under långt framskjutna farliga uppdrag, kunna hållas är utvecklingen mot förarlösa stridsflygplan en ofrånkomlig utveckling som måste planeras redan idag. Här har de tvåsitsiga stridsflygplanen, där en pilot kan vara operatör av förarlösa flygplan, en stor fördel och det är en utveckling som borde uppmärksammans mer av dem som tar beslut för framtidens flygvapen.

Karl Eriksson May 15, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska

Hur är det svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska?

Finns det bara 10 – 32 stycken operativa Gripenplan i det svenska Flygvapnet? Frågan är berättigad med tanke på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.

Det svenska Flygvapnets svaghet finns främst i organisationen på marken. När Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan ställdes om till ett insatsförsvar inträffade det fatala att organisationen kom att reduceras till endast två bataljoner, från att ha varit 22 bataljoner före omställningen. Antalet Gripenplan reducerades från 150 stycken till 72 stycken. Idag finnas det knappt 100 stycken JAS 39 C/D plan där många står förrådsställda.  Det gamla Bas 90-systemet omfattade 16 stycken basbataljoner med 22 stycken flygbaser med tillhörande sidobaser. Idag finns endast två operativa flottiljer (F 17 och F 21) samt en utbildningsflottilj (F 7). Antalet krigsbaser är två (Jokkmokk och Hagshult).

Med tanke på hur Ryssland har upprustat militärt torde den operativa styrkan av svenska stridsflygplan vara en försvars- och säkerhetsrisk.  Det står att finna i hur aningslösa försvarsplanerare och politiker anammade principen om den s.k. eviga freden på 1990-talet. Världens mest avancerade jaktflygplan JA 37 och SHF 37 samt telekrigsflygplan SK 37 E blev skrot nästan samtidigt som den ryske presidenten Putin beordrade en fördubblad försvarsbudget i Ryssland 2004. Denna politiskt strategiska blunder och kollaps förstärktes av den borgerliga regeringen i Sverige som minskade försvarsförmågan drastiskt mellan 2006 – 2014 med en statsminister, som t.o.m. såg Försvarsmakten som ett särintresse.

Idag finns det totalt drygt 600 soldater och knappt 2 000 officerare och civilanställda i svenska Flygvapnet. Dessa tjänstgör på F 7, F 17 och F 21 samt Luftstridsskolan i Uppsala och F 17G. Idag kan omkring 60 soldater serva 10 stycken JAS-plan. Räknar man in alla officerare och civilanställda kan Flygvapnet samtidigt hantera 32 stycken JAS-plan. I praktiken innebär det att Sverige endast har en basförmåga på 10 – 30 stycken JAS-plan.

En möjlig framtida inriktning för det svenska Flygvapnet är att halvera antalet operativa JAS-plan från fyra divisioner om totalt 62 – 72 stycken plan till två med totalt cirka 30 stycken flygplan. Flygvapnet står då sannolikt inför en kollaps i försvarsförmåga om inget nytt politiskt beslut tas om en drastisk utökad förmåga – t.ex. att fördubbla basorganisationen.

Att delar av försvarsbudgeten försvinner i ”svarta hål” är en skrämmande utveckling som borde utredas politiskt. De pengar som blir över, efter att ha bantat försvaret så drastiskt som skedde i omställningen från invasions- till insatsförsvar, borde återtas från statsmakten. Orsaken till de ekonomiska bristerna i försvaret misstänks bl.a. finnas i det transfereringssystem som infördes med intäktsfinansieringen på 1970-talet och som med tiden har gjort situationen ohållbar med en utarmning av sällan skådat slag. Det kan ju inte vara meningen att Försvarsmakten ska betala marknadshyror för havsnära gamla byggnader från andra världskrigets som motsvarar taxeringsvärdet på en lyxvilla i det fashionabla Djursholm? Drastiskt handlar det om pengar i försvarsbudgeten som återgår till staten.

Finland är bättre på det mesta

Krigserfarenheter och grannskapet till Ryssland är sannolikt skäl till det finska folkets försvarsinställning men också politikernas förhållningssätt att vara kostnadseffektiva. Under de senaste åren har skillnaderna mellan svensk och finsk försvarseffektivitet ökat.  På 1980-talet kunde Sverige mobilisera 850 000 soldater och sjömän. 2002 kunde Finland fortfarande mobilisera en halv miljon kvinnor och män. 2013 hade man minskat resursen till ca 230 000 soldater och det ska jämföras med den svenska försvarsstyrkan på 50 000 soldater inklusive Hemvärnet. Trots en avsevärd mindre numerär kostar det svenska försvaret mer än det finska.

Kalla fakta – Finland satsar omkring tre miljarder euro på sitt försvar medan Sverige satsar fem miljarder euro Var finns den operativa skillnaden? Möjligen har kostnaderna för 204 stycken Gripenplan varit större än de för 64 stycken F-18 men driftsmässigt borde det idag ha skapats omvända kostnader där bara ca 30 stycken Gripenplan kan hållas igång operativt medan 80 procent av de finska F-18 i snitt har kunnat hållas operativa.

Finska F-18 har den senaste tiden utrustats med nya effektiva vapen (JASSM, Link-16) och dess analoga funktion jämfört med Gripens digitala kan möjligen vara olika kostnadsmässigt. Stridseffektiviteten borde påtagligt ha kunnat ökas i den digitala världen – denna kostnadseffektivitet kan vara svår att mätas. Detta borde kunna debatteras i detta forum?

Idag kan det finska Flygvapnet, varje dag, ställa upp med nästan full flygstyrka med F-18 och Hawkflygplan på linjen. Pilot- och teknikerbristen är inte alls så stor som den är i det svenska Flygvapnet. Finland har tre huvudbaser för sina F-18 samt ett hemligt antal reserv- och vägbaser. Förhållandena i jämförelsen borde vara likvärdig med de svenska. Ändå kostar det svenska försvaret två miljarder euro mer än vad det finska försvaret kostar.

Bedömningen 80 procent tillgänglighet av stridsflygplan, F-18 och Hawk, borde väcka uppseende – detta jämfört med Sveriges knappa 30 procent. Vilken försvarspolitiker kan sätta sig in i detta? Hur mycket tar den svenska staten tillbaka av försvarsbudgeten – det borde analyseras på största allvar och om det sker politiska oegentligheter mot Försvarsmakten borde det genast ändras påtagligt, om det skulle visa sig att de svarta hålen beror på märkliga politiska försvarstransfereringar.

Vidare måste försvarsindustrins effekter och deltagande i försvarsutvecklingen diskuteras – kostar den för mycket och är den tärande på den svenska säkerhets- och försvarsförmågan?

Kanske en djupare debatt belysa skillnaden mellan det svenska och det finska Flygvapnet?

 

Ivan Petrov April 30, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Ett nytt Europa?

Storbritannien genomför en folkomröstning den 23 juni, om nationen skall vara kvar inom EU eller lämna unionen. I spåren av folkomröstningen väntas Skottland och Nordirland agera, för att stanna kvar inom EU. Skottland vill kvar inom unionen av ekonomiska orsaker och Nordirland vill inte ha en yttre EU-gräns mot Irland. Nu kommer inte Storbritannien att falla sönder för att olika landsdelar är medlem i eller står utanför EU. Flera andra EU-nationer har liknande situation, t ex Danmark där Grönland inte är medlem.

Storbritannien bedöms ändock att bli försvagat såväl politiskt som ekonomiskt och det inverkar direkt på säkerheten i Östersjöområdet. Storbritannien har från sommaren 2016 åtagit sig att inom NATO-samarbetet bidra med en örlogsstyrka om en jagare (typ 45), en fregatt (HMS Iron Duke) och tre minsvepare. Örlogsstyrkan har bland annat Östersjön som sitt operationsområde. Ett inom EU delat Storbritannien kan inom NATO förenat Storbritannien få svårt att fullfölja dessa åtaganden. Beslut om örlogsstyrkan samt andra förstärkningsförband till Baltikum och östra Europa väntas vid NATO:s toppmöte i Warszawa den 8-9 juli 2016.

Tittar vi ännu längre fram i kristallkulan, så kan Donald Trump bli amerikansk president i januari 2017 och han har inte lovat att förstärka den amerikanska militära närvaron i Europa. Några månader därefter väljer Frankrike president och om Marine Le Pen väljs, så försvinner ytterligare expeditionär kapacitet. Östersjönationerna kan efter sommaren 2017 stå ganska ensamma om att hantera det ryska hotet i området.

Men, det kan ju gå bra också ……

Morten Frederiksen April 1, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin