Integrationsproblem i ryska Östersjömarinen

Det har under en tid cirkulerat uppgifter om att de pågående förseningarna med driftsättningen av den ryska fregatten Admiral Gorshkov har att göra med brister i luftvärnssystemet. Integrationen av luftvärnsrobotsystemet Poliment Redut lär inte ha fungerat effektivt.

Systemet är Rysslands motsvarighet till amerikanska AEGIS-systemet och har fyra fasstyrda AESA-antenner, som kan målfölja 16 mål samtidigt. Systemet består av fyra eller åtta vertikala robotlavetter med tre olika typer av robotar. Korthållsroboten 9M100 som når upp till 15 km. Medeldistansroboten 9M96M som når 40-50 km. Långdistansroboten 9M96 som uppges ha en räckvidd på upp emot 150 km.

Det verkar nu som om problemen är mycket allvarligare än bara själva integrationen. En färsk rapport konstaterar att försvarsdepartementet har stoppat försöken med systemet på grund av de fortsatt allvarliga problemen med långdistansroboten 9M96. Problemen tycks uppstå efter redan efter tre sekunders robotflygning. Några rapporter anger att systemet fungerar mot mål upp till 40 km, men inte på längre avstånd. Troligen fungerar kort- och medeldistansrobotarna bra, men den långskjutande roboten dåligt.

Försök med systemet på Steregushchiy korvetten år 2014 visade att mål träffades på upp till 15 km avstånd med stöd av Furke-2 radarsystemets trots dess dåliga funktion.

Problemen lär ligga hos designbyrån som utformar robotarna enligt kraven från försvarsdepartementet. Fakels maskinkonstruktionsbyrå, som utvecklar robotarna saknar förmodligen resurser, teknik och utrustning, vars ursprung är från sovjettiden.

Systemet är avsett att installeras på såväl fregatter av klassen Admiral Gorsjkov som korvetter av klassen Steregusjtjij. Den ryska försvarsmakten står nu inför ett val när det gäller hur lång tid som den är villig med att vänta med en slutlig beställning av den redan länge försenade första fregatten av klassen Admiral Gorsjkov. Hittills har försvarsdepartementet inte varit villigt att beställa fregatten utan ett fullt fungerande luftvärnssystem.

Ivan Petrov August 7, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Till glädje för Baltikum

Det svenska parlamentet, Riksdagen, godkände igår, 25 maj, värdlandsavtalet, Host Nation Support (HNS) med NATO. Godkännandet är till större glädje för de baltiska nationerna och Finland än Sverige självt. NATO försvar av de baltiska nationerna kan näppeligen göras utan tillgång till svenskt luft- och sjöterritorium.

Med HNS, som träder i kraft 1 juli 2016, kan NATO öva realistisk förstärkning av de baltiska nationerna försvar. Sverige har sedan 2010 deklarerat att “… … medlemskapet i Europeiska unionen innebär … … Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om … … ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland … …” Nu har denna utrikesdeklaration fått ett mer konkret innehåll än tidigare. Riksdagens godkännande av HNS bör ha kommit som en lättand för NATO inför toppmötet den 8-9 juli.

Det svenska stödet till de baltiska nationerna var omfattande efter deras frigörelse från Sovjetunionen 1991, men kom att minskas drastiskt efter att nationerna blev medlemmar i NATO 2004. På senare tid har diskussioner förts om att återta stödet och en beskrivning av de gemensamma operativa behoven finns i boken Friends in Need.

Vid NATO toppmöte den 8-9 juli i Warszawa väntas ett flertal beslut som stärker förmågan att försvara Baltikum. Till grund för försvaret ligger bland annat operationsplanen Eagle Guardian och svenska HNS kommer nu att underlätta för övningar i Östersjöområdet som baseras på operationsplanen. De övningar som är närmast i tiden är Anaconda (AN16) i Polen 7 – 17 juni Saber Strikes i Baltikum 27 maj – 22 juni och Baltops 3 – 18 juni. Dessa övningar genomförs innan HNS träder i kraft, men vi kommer troligen kunna notera övningsmoment som inkluderar stöd från svenskt luft- och sjöterritorium. Nästa år genomförs en övning, Aurora 2017, som inriktad på att öva HNS.

Karl Eriksson May 26, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Nytt svenskt stridsflygplan rullades ut den 18 maj 2016

Saab i Linköping, Sverige, visade för första gången upp nästa generations Gripenplan. JAS 39 Gripen E är en klonad version från det tidigare väl förtrogna stridsflygplanet JAS 39C/D.

Klockan 16:15 den 18 maj drogs väggarna bort på Saab och en inbjuden publik fick uppleva början på en ny stridsflygplansera. Det var en stor dag för Saab men också för Sverige.

Saab_Gripen_E
Saab Gripen E

Saab har visat att svensk flygindustri på kort tid kan leverera ett toppmodernt flygplan, något som endast ett fåtal länder i världen klarar av, sa Håkan Buskhe, VD Saab. Att planet tillhör spetsteknologins högst värderade idag har inte minst världens skickligaste stridsflygexpert, från den amerikanska ansedda flygtidskriften Aviation Week, Bill Sweetman, förklarat vara världens enda 6:e generationens nya stridsflygplan.

Saab_presenting_Gripen_E
Saab presenterar Gripen E

Hela presskåren var inbjuden till visningen av planet. Journalister kom från 14 olika länder. Många länder hade sina representanter med på roll-outen, spända på att få bekräftat hur bra stridsflygplanet skulle vara och se ut. Bland annat var svenske försvarrsministern Peter Hultqvist (Socialdemokrat), Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg, flygvapenchefen Mats Helgesson och Brasiliens flygvapenchef Nivaldo Luiz Rossato bland de stora föreläsarna som delgavs milstolpen och beviset på en förmåga att kunna bygga stridsflygplan av världsklass – ett s.k. ”Smart Fighters”.

Svenska Försvarsmakten ska köpa 60 stycken Gripen E vilka ska ersätta ca 100 JAS 39C/D mellan åren 2021-2023.

Nytt på Gripen E är motorn GE Aviation F414, ny AESA radar, större skrov, större bränsletankar, ny jaktrobot och nya sensorer, ett noshjul för eventuellt framtida hangarfartygsoperationer, mm. Gripen E är drygt 2 ton tyngre, har 20 procent förbättrad dragkraft och lär kunna super-cruisa i överljudfart utan efterbrännkammare.

Vapenlasten inrymmer bl.a. MBDAs Meteor bortom horisonten jaktrobot, Boeing GBU-38 SDM (small diameter bombs) av vilka 16 stycken ska kunna förvaras I fyra smarta vapenkapslar, Robot 15, mm

Omvärldsuppfattningen har fått ett lyft med mjukvaran MS20 inkluderande en radar processor till AESA sändare/mottagare, IRST (infrared search and track).  Mjukvaran MS20 har redan införts i operativa JAS 39C/D i svenska Flygvapnet– en bieffekt av kloningen från C/D till E versionen.

Framtiden för Saab
Slovakien funderar på att skaffa åtta JAS 39C/D. Bulgarien och Kroatien har visat intresse för Gripen. Belgien som ska köpa 30-36 nya stridsflygplan som ersättare för sina F-16.

Finland ska ersätta sina 48 F-18C/D 2025 och förhoppningen är att JAS 39E/F kan vara ett bästa alternativ.  Saab har diskuterat med Thailand om ett ytterligare köp av sex JAS 39C/D och eventuellt senare totalt 36 plan. Malaysia har visat ett intresse att hyra 16 Gripen.

Det är bara att hoppas att även Indien kan bestämma sig för ett köp av Gripen – kanske roll-outen kan få dem att inse betydelsen skaffa ett plan som verkligen kan bli ett ledande stridsflygplan i det indiska flygvapnet .

Huruvida antalet 60 nya Gripenplan är tillräckligt för Sverige i den nya hotbilden är osäkert. Gränsen för miniminivån i luftförsvarsförmåga kanske redan är passerad i och med den växande ryska hotbilden? Redan 100 plan kanske också är ett för litet antal i Flygvapnet?

Eva Nilsson May 21, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Danmark köper 27 stycken F-35 JSF för 20 miljarder DKR

Efter cirka 10 år av dansk ångest och hopplöshet presenterades den 5 maj äntligen den danska regeringens beslut om vilken avlösaren till F-16 kommer att bli – det är en suverän vinnare, enligt den danska vetenskapen – Lockheed Martins F-35A Lightning II.
Statsminister Lars Løkke Rasmussen (V) och försvarsminister Peter Christensen (V) berättade att regeringen, innan förhandlingarna i Folketinget, kommit fram till att Danmark ska köpa 27 stycken stridsflygplan av typen F-35A Lightning II Joint Strike Fighter för cirka 20 miljarder DKR. F-35A anses vara världens förnämsta smygflygplan och klassas som femte generationens flygplan, men med kostnader som sprängt alla gränser.

Symtomatiskt kom det danska beslutet strax före det nordiskt-amerikanska Washingtonmötet 13 maj och i tid före NATO toppmöte 8-9 juli. En samstämmig analys från danska politiker och journalister är att Danmark med köpet av amerikansk högteknologi också köper inflytande i Washington.

Svenska Försvarets Forskningsinstitut, som är regeringens officiella underrättelsekälla, har under många år kraftfullt varnat nordiska politiker för det snabbt växande ryska militära hotet och pekat på behovet av nordiskt samarbete. Norge och Danmark har i ett flertal beslut under senare år valt en annan linje och det är fullt möjligt att dessa beslut förmodligen försvagat NATO:s och partnerländerna Sveriges och Finlands gemensamma operativa förmåga i det skandinaviska operationsområdet snarare än att ha förstärkt den.

I slutstriden om det danska stridsflygplansköpet fanns också Boeings F/A-18E/F Super Hornet samt BAE Eurofighter/ Typhoon med. Dessvärre fanns inte Saab JAS 39 E/F med i slutstriden, av okända och tvivelaktiga skäl. Saab lämnade uppköpsförhandlingarna 2011. Man kan fråga sig om det ens funnits minsta lilla diskussion om det nordiska säkerhets- och försvarsarbetet i det danska beslutet? Varför dög inte Gripen? Inflytande i Washington är viktigare än samarbete och ekonomi. Franska Rafael svarade inte ens på den danska Request for Information.

Att kostnaderna för 27 stycken F-35 inte är så mycket högre än kostnaderna för 30 stycken JAS 39 E Gripen (omkring 30 miljarder SEK) kan förvåna med tanke på de stora kostnader det varit i att utveckla Joint Strike Fighter. Enligt Joint Strike Fighters kontor har F-35A sjunkit i pris till 90 miljoner US $ per flygplan.

Att Gripen slår F-35 i operativa kostnader – d.v.s. kostnaderna för vad ett stridsflygplan kostar i vardagslag och under en hel livslängd, har inte presenterats i det danska beslutet. Vi vet dock att kostnaderna per flygtimme för F-35 för tre år sedan angavs ha varit ca fyra gånger högre än för JAS 39E.

Kostnader per flygtimme; Källa: Janes
JAS 39 E cirka US $ 4 750/flygtimme
F-16MLU cirka US $7 000/flygtimme
F/A-18E/F cirka US $12 000/flygtimme
Rafale cirka US $16 000/flygtimme
Eurofighter cirka US $18 000/flygtimme
F-35A cirka US $21 000/flygtimme
F-35B och C cirka US $31 000/flygtimme

Priset på F-35 har sjunkit avsevärt jämfört med för hur det såg ut för några år sedan. Orsaken tros finnas i Joint Strike Fighter Program Office som är en grupp med en strävan att skapa en effektiv familj med F-35A, -B, och -C med sina signifikanta olika uppdrag och resursbehov. Överlåter man istället detta program till alla dem som kommer att flyga med F-35 i respektive F-35 länders försvar bidrar man till en mer korrekt kostnad och att inriktningen av ansvaret och ansvarsskyldigheterna tillfaller användaren. Eliminerar man F-35 gemensamma programkontor och navet i en gigantisk verksamhet som sträcker sig över tre amerikanska kontinenter och 12 nationer, kan man spara mycket pengar som kan ge ännu billigare stridsflygplan.

De danska F-16 planen har fungerat väl under de 37 år som de har varit i operativ tjänst i det danska flygvapnet – som bomb-, spanings-, attack- och jaktflygplan. I flera internationella uppdrag, har danska F-16 plan totalt fällt tusentals precisionsstyrda bomber. Enbart under kriget i Libyen fälldes det nästan 1 000 precisionsstyrda bomber av typen GBU-12. Det finns knappast någon anmärkning på att civila mål skulle ha skadats.

27 stycken F-35 ersätter inte numerärt de nuvarande 48 stycken danska F-16 + 14 reservplan, vilket ska vara klart före 2025. F-16 gångtidsförlängning i MLU programmet har varit en succé men räcker inte till längre. Tillgängligheten på F-16MLU har den sista tiden varit på en mycket låg nivå samtidigt som rekryteringen av piloter och flygtekniker inte har förbättrat läget – en situation som varit alarmerande i de flesta Natoländer och även i USA de senaste åren.

Luftförsvaret av sydöstra Östersjön med Bornholm, Grönland med dess arktiska område samt Färöarna med Nordsjön kräver stora resurser. Man kan därför fråga sig om Danmark har passerat gränsen för hur mycket man kan minska i antal på flygplansflottan? Sak samma gäller för Nato. Hur mycket resurser det går för att skydda alla fartygskonvojer i kris eller krig? Till och med US Navy har begränsade resurser och en aktuell fråga inför NATO:s toppmöte i juli är om NATO:s medlemsstater kommer att ta ett större ansvar för sina respektive försvar själva utan att be USA om hjälp i en krissituation.

Att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt mellan stridsflygplan skulle ta en orimligt stor plats försöka reda ut här – det är inte så enkelt att jämföra flygplan. Många detaljer utelämnas ofta i jämförelserna beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara. Även om det ena stridsflygplanet har en modernare teknik än det andra så är piloten, teknikerna, operatörerna och den pilotanpassade omvärldsbilds-presentationen allra viktigast. I den hävdar sig till exempel JAS 39 Gripens operativa personal minst lika bra som alla andra stridsflygplan i den nya generationen – de marginella skillnaderna går knappast att räkna på.

Det inre vapenlastutrymmet i F-35 är begränsat till fyra vapenbalkar varav minst två måste vara anpassade för AIM-120 AMRAAM för egenskydd. Utöver denna last på F-35 kan vapenbalkar appliceras på vingarna. Då kan de danska F-35 piloterna definitivt glömma stelth(smyg)förmågan och möjligheter kunna undgå mycket avancerade fientliga luftvärnsrobotar (typ S-300, -400 och -500, Pantsir m.fl).

Smygförmågan har F-35 möjligen endast rakt framifrån, flygplan mot flygplan, utan egna externt hängda vapen. I realiteten är smygförmågan marginell och knappt mätbar. Med telekrigsutrustning i stridsflygplanen är sannolikt smygförmågorna helt raderade. Från alla andra vinklar är smygförmågan i ett ostört fall ”inte” bättre än för något annat plan alls. Med dagens omvärldsbilder kommer stridspilotens bildskärm ändå att kunna ha erforderlig information på fiendens läge, länkade från andra källor – oavsett om han möter en motståndare rakt framifrån eller ej.
Ska piloternas flygsäkerhet, under långt framskjutna farliga uppdrag, kunna hållas är utvecklingen mot förarlösa stridsflygplan en ofrånkomlig utveckling som måste planeras redan idag. Här har de tvåsitsiga stridsflygplanen, där en pilot kan vara operatör av förarlösa flygplan, en stor fördel och det är en utveckling som borde uppmärksammans mer av dem som tar beslut för framtidens flygvapen.

Karl Eriksson May 15, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Amerikanska Flygvapnet baserar sex F-15 på Rissalabasen i Finland

Oregon Air National Guard (Oregon ANG) landade på Karelens Flygflottilj i Rissala, Finland den 9 maj med sex Boeing F-15 jaktplan från 173. Jaktflygdivisionen. De understöds med ett tankflygplan av typen Boeing KC-135 ur 141. Luftankningsdivisionen. Totalt rör det sig om cirka 150 soldater som ska delta i en övning där även det svenska flygvapnet kommer att delta med Gripenplan (Cross Border Training CBT). F-15 förbandet kommer att vara baserat på Rissala till den 20 maj.

Redan 1997 besökte ett amerikanskt F-15 förband (48. Jaktflygdivisionen) Pirkkalabasen i Finland.

Samövningen inleds samtidigt som Ryssland firar segerdagen på Röda Torget men också samtidigt som de ryska stridskrafterna bedriver “beredskaps- och mobilitetsövningar”.

Man kan anta att den ryska beredskapen aldrig har varit högre än den är just efter firandena av segerdagen den 9 maj. Därför är det viktigt för Finland, som närmaste granne till ett alltmer aggressivt militärt Ryssland, visar musklerna med stöd av amerikanska och svenska flygstridskrafter. F-15 från Portland i USA är moderniserade med ny AESA radar, som möjligen ska kunna visa upp nya taktiska mönster i samverkan med de finska och svenska stridskrafterna.

Ivan Petrov May 10, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska

Hur är det svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska?

Finns det bara 10 – 32 stycken operativa Gripenplan i det svenska Flygvapnet? Frågan är berättigad med tanke på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.

Det svenska Flygvapnets svaghet finns främst i organisationen på marken. När Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan ställdes om till ett insatsförsvar inträffade det fatala att organisationen kom att reduceras till endast två bataljoner, från att ha varit 22 bataljoner före omställningen. Antalet Gripenplan reducerades från 150 stycken till 72 stycken. Idag finnas det knappt 100 stycken JAS 39 C/D plan där många står förrådsställda.  Det gamla Bas 90-systemet omfattade 16 stycken basbataljoner med 22 stycken flygbaser med tillhörande sidobaser. Idag finns endast två operativa flottiljer (F 17 och F 21) samt en utbildningsflottilj (F 7). Antalet krigsbaser är två (Jokkmokk och Hagshult).

Med tanke på hur Ryssland har upprustat militärt torde den operativa styrkan av svenska stridsflygplan vara en försvars- och säkerhetsrisk.  Det står att finna i hur aningslösa försvarsplanerare och politiker anammade principen om den s.k. eviga freden på 1990-talet. Världens mest avancerade jaktflygplan JA 37 och SHF 37 samt telekrigsflygplan SK 37 E blev skrot nästan samtidigt som den ryske presidenten Putin beordrade en fördubblad försvarsbudget i Ryssland 2004. Denna politiskt strategiska blunder och kollaps förstärktes av den borgerliga regeringen i Sverige som minskade försvarsförmågan drastiskt mellan 2006 – 2014 med en statsminister, som t.o.m. såg Försvarsmakten som ett särintresse.

Idag finns det totalt drygt 600 soldater och knappt 2 000 officerare och civilanställda i svenska Flygvapnet. Dessa tjänstgör på F 7, F 17 och F 21 samt Luftstridsskolan i Uppsala och F 17G. Idag kan omkring 60 soldater serva 10 stycken JAS-plan. Räknar man in alla officerare och civilanställda kan Flygvapnet samtidigt hantera 32 stycken JAS-plan. I praktiken innebär det att Sverige endast har en basförmåga på 10 – 30 stycken JAS-plan.

En möjlig framtida inriktning för det svenska Flygvapnet är att halvera antalet operativa JAS-plan från fyra divisioner om totalt 62 – 72 stycken plan till två med totalt cirka 30 stycken flygplan. Flygvapnet står då sannolikt inför en kollaps i försvarsförmåga om inget nytt politiskt beslut tas om en drastisk utökad förmåga – t.ex. att fördubbla basorganisationen.

Att delar av försvarsbudgeten försvinner i ”svarta hål” är en skrämmande utveckling som borde utredas politiskt. De pengar som blir över, efter att ha bantat försvaret så drastiskt som skedde i omställningen från invasions- till insatsförsvar, borde återtas från statsmakten. Orsaken till de ekonomiska bristerna i försvaret misstänks bl.a. finnas i det transfereringssystem som infördes med intäktsfinansieringen på 1970-talet och som med tiden har gjort situationen ohållbar med en utarmning av sällan skådat slag. Det kan ju inte vara meningen att Försvarsmakten ska betala marknadshyror för havsnära gamla byggnader från andra världskrigets som motsvarar taxeringsvärdet på en lyxvilla i det fashionabla Djursholm? Drastiskt handlar det om pengar i försvarsbudgeten som återgår till staten.

Finland är bättre på det mesta

Krigserfarenheter och grannskapet till Ryssland är sannolikt skäl till det finska folkets försvarsinställning men också politikernas förhållningssätt att vara kostnadseffektiva. Under de senaste åren har skillnaderna mellan svensk och finsk försvarseffektivitet ökat.  På 1980-talet kunde Sverige mobilisera 850 000 soldater och sjömän. 2002 kunde Finland fortfarande mobilisera en halv miljon kvinnor och män. 2013 hade man minskat resursen till ca 230 000 soldater och det ska jämföras med den svenska försvarsstyrkan på 50 000 soldater inklusive Hemvärnet. Trots en avsevärd mindre numerär kostar det svenska försvaret mer än det finska.

Kalla fakta – Finland satsar omkring tre miljarder euro på sitt försvar medan Sverige satsar fem miljarder euro Var finns den operativa skillnaden? Möjligen har kostnaderna för 204 stycken Gripenplan varit större än de för 64 stycken F-18 men driftsmässigt borde det idag ha skapats omvända kostnader där bara ca 30 stycken Gripenplan kan hållas igång operativt medan 80 procent av de finska F-18 i snitt har kunnat hållas operativa.

Finska F-18 har den senaste tiden utrustats med nya effektiva vapen (JASSM, Link-16) och dess analoga funktion jämfört med Gripens digitala kan möjligen vara olika kostnadsmässigt. Stridseffektiviteten borde påtagligt ha kunnat ökas i den digitala världen – denna kostnadseffektivitet kan vara svår att mätas. Detta borde kunna debatteras i detta forum?

Idag kan det finska Flygvapnet, varje dag, ställa upp med nästan full flygstyrka med F-18 och Hawkflygplan på linjen. Pilot- och teknikerbristen är inte alls så stor som den är i det svenska Flygvapnet. Finland har tre huvudbaser för sina F-18 samt ett hemligt antal reserv- och vägbaser. Förhållandena i jämförelsen borde vara likvärdig med de svenska. Ändå kostar det svenska försvaret två miljarder euro mer än vad det finska försvaret kostar.

Bedömningen 80 procent tillgänglighet av stridsflygplan, F-18 och Hawk, borde väcka uppseende – detta jämfört med Sveriges knappa 30 procent. Vilken försvarspolitiker kan sätta sig in i detta? Hur mycket tar den svenska staten tillbaka av försvarsbudgeten – det borde analyseras på största allvar och om det sker politiska oegentligheter mot Försvarsmakten borde det genast ändras påtagligt, om det skulle visa sig att de svarta hålen beror på märkliga politiska försvarstransfereringar.

Vidare måste försvarsindustrins effekter och deltagande i försvarsutvecklingen diskuteras – kostar den för mycket och är den tärande på den svenska säkerhets- och försvarsförmågan?

Kanske en djupare debatt belysa skillnaden mellan det svenska och det finska Flygvapnet?

 

Ivan Petrov April 30, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Iskander-M Ett ryskt markrobothot mot Sverige

Iskander markrobotar på basen Tjernjachovsk i Kaliningrad  är det i särklass största militära hotet mot Sverige (och Europa) efter det kalla krigets slut.

Iskander  är en markrobottyp på 3,8 ton som har ersatt den äldre Scudroboten.

Roboten finns i flera konventionella versioner med olika stridsspetsar – t.ex. klusterbomber, bränsle för luftsprängning och en med en förstärkt sprängverkan, har ett högt explosionsfragment i stridsspetsen – en för markpenetrerande bunkersprängning och en robot med en elektromagnetisk puls för förstöring av radarstationer mm. Roboten kan även bära kärnstridsspetsar vilket i det sistnämna konceptet är ett mycket allvarligt hot mot alla tidigare slutna INF-avtal och som principiellt inte tycks gälla längre.

Den första roboten prövades redan 1995 men efter att president Vladimir Putin 2004 presenterat en ny försvarsbudget för 2005 utvecklades en ny version Iskander-M. Den dåvarande ryske försvarsministern Sergej Ivanov sa att systemet skulle börja serietillverkas 2005 och mot slutet av detta år fanns de första robotarna operativa. Under 2006 serieproducerades Iskander-M och kostnaden för roboten minskade med 30 % . Ett antal länder har försökt köpa Iskander-systemet. De mest sannolika köparna, förutom Ryssland självt, är Kina, Indien och Sydkorea.

Den ballistiskt styrda roboten Iskander är överlägsen sin föregångare, Oka.  Iskander-M modell 9M723K1 systemet är utrustad med två fasta drivmedelssystem i enstegsroboten. Varje robot bär en stridsspets som kan ominriktas mot ett mål på bara några sekunder. Rörligheten med de mobila Iskander-enheterna gör att de är svåra att stoppa och inte minst svåra att hitta.

I flera år har det varit känt att Ryssland kommer att basera markrobotar av typen Iskander på en garnison i Tjernjachovsk i Kaliningrads Oblast. Ett par robotbataljoner bedöms vara operativa i slutet av 2017. Redan idag lär ryska soldater utbildas på systemet på Tjernjachovskbasen. Inget är officiellt känt om hur många Iskander-M det redan finns i närområdet.
Enligt ”Försvarets Forskningsinstitut FOI” har man under flera år i årsrapporterna tydligt varnat om Rysslands militära rustning men mycket lite har åstadkommits i motåtgärder t.ex. försvaret mot ballistiska robotar.  Lars Johan Wilderäng (Cornucopia) har sedan många år tillbaka i sin blogg offentligt riktat kritik på politisk undfallenhet kring existensen av Iskanderrobotarna i Kaliningrad och luftförsvaret mot desamma.

Redan idag har 152. Robotgardesbrigaden fyra viktiga utskjutningspositioner för sina operativa OTR-21 “Tochka” vid området Zelenyy Bor, öster om Tjernjachovsk.

Ryssland är redan idag förberett inta de baltiska länderna inom bara två dagar och Ryssland bedöms samtidigt kunna inleda en offensiv i en annan del av Europa då Natos styrkor sannolikt idag är oförmögna kunna avvärja en sådan attack. Bristerna inom Natos försvar är för närvarande stora.

Iskander-M
Iskander-M har en oroväckande räckvidd

Iskander-M eller SS-26 Stone kännetecknas av en hög mobilitet som ska vara svår att kunna slå ut med F35 stealthbombflygplan. Det tar bara 20 minuter för en markrobotenhet att sättas i operativ beredskap. Systemet kan slå mot mål på ett avstånd av upp till 500 kilometer, med en mycket hög precision. Roboten kan slå mot motståndarens trupp eller underjordiska kommandocentraler, beroende på vilka stridsspetsar som appliceras på robotarna.

Iskander och militär trupp i Kaliningrad kan lastas ombord på Östersjömarinens landstigningsfartyg i ett väl planerat och överraskande strategiskt överfall. Detta skulle kunna ske samordnat med en rysk invasion i Baltikum för att säkra västra flanken. Svensk beredskap är för ett sådant scenario är låg och möjligheterna att omedelbart slå tillbaka, om Ryssland redan har landssatt S-300 och S-400 luftvärnsrobotbataljoner kan ifrågasättas. Ett snabbt etablerat ryskt luftvärnsrobotsystem på Gotland skulle vara förödande för NATO att förstärka Baltikum men även ett fördelaktigt sätt för Ryssland skapa luftherravälde över Östersjön.

Amerikanska Patriotrobotar på svensk mark enligt värdlandsavtalet skulle om möjligt kunna lindra hotet från Iskander. Ändå är lösningen med Patriot långt ifrån tillfredsställande. Reaktionstiderna från upptäckt till bekämpning av den ballistiskt styrda Iskander-roboten är oerhört kort (det kan röra sig om några sekunder från upptäckt till robotavfyring) beroende på vilken typ av radar som används. De modernaste Patriotrobotarnas spaningsradar är utrustat med nya galliumnitridkretsar, som skulle kunna ge radarn en avsevärd utökade spaningsförmåga. En integration med Saab Giraffe 4A skulle om möjligt kunna ge de förutsättningar, som krävs för ett försvar mot ballistiska robotar men då bör ett regeringsbeslut snarast tas om en anskaffning för att om möjligt åstadkomma en systemintegration med våra egna luftförsvarsrobotar.

Ett effektivt luftvärnsrobotförsvar mot ballistiskt styrda robotar är m.a.o. en absolut nödvändighet just nu samt att försvarsstyrkan kan finnas när Iskander-M är operativt från senast 2018.

Kan inte Sverige skapa ett skydd mot ballistiskt styrda robotar finns en stor risk att örlogsfartygen i Karlskrona hamn samt 1/3-del av hela den svenska Gripenflygflottan (hälften av alla operativa Gripenplan) fredsuppställda i hangarerna kan slås ut i ett enda första slag.

En utslagning skulle vara fatalt för hela Försvarsmakten. En skärpt försvars- och säkerhetsförmåga måste oundgängligen skapas i närtid.

Saab Giraffe 4A
Saab Giraffe 4A radräckvidd från Södra Gotland

En luftvärnsrobotenhet måste kunna stå i hög beredskap dygnet runt, året om. Ryssland kan med några få minuters varsel skjuta upp Iskander-M och träffa mål runt hela södra Östersjön och angränsande landområden, inklusive södra Sverige och Gotland.
Notera att Iskander generellt har en konventionell laddning, men kan utrustas med kärnvapenstridsspetsar. Systemet användes bland annat i Georgienkriget 2008. En enda Iskander-robot förstörde t.ex. 28 stridsvagnar tillhörande den georgiska stridsvagnsbataljonen i Gori.

JAS-planen kan idag inte bekämpa Iskander-M men det kan bli möjligt med nya JAS 39 E. Det skulle ändå behövas ett stort antal luftvärnsroboteldenheter, med tillhörande radarsystem, för att aktivt skapa ett skydd för en mängd mål – i så fall med mycket korta reaktionstider då markroboten antas ha en slutfart på Mach 5.0+.

Flygvapnet har bara tre flygflottiljer kvar samt två krigsbaser. Med Iskander-M landsatt på Gotland och på den ryska garnisonen vid Alakurtti i norra ryska Karelen, skulle praktiskt taget hela flygvapnets Gripenarsenal kunna slås ut i ett enda första slag som skulle betecknas som ett strategiskt överfall med mycket förödande konsekvenser.

Bristerna i det svenska försvaret är omvittnat. Det gamla Bas 90-systemet, med utspridda krigsflygbaser, är nedlagt. Flygvapnet har endast en Bas 90 (Hagshult) kvar i södra Sverige – inom räckhåll för Iskander med 700 km-räckvidd. Sverige saknar alltså idag alla möjligheter att skydda sig mot Iskander-M uppskjutna från Kaliningrad.

Fyra amerikanska fartyg med systemet Aegis kommer att stationeras på en spansk bas inom ramen för Natos europeiska robotförsvarssystem. De kommer enligt ett avtal med Polen att kunna operera på internationellt vatten i Östersjön och som ett alternativ skydda Nato mot ett Iskanderangrepp. Deras AEGIS ABM-RIM-161 kan slå mot semiballistiska eller ballistiska robotar under gång och på väg ner mot sitt mål. RIM-161 kan t.o.m. skjuta ner satelliter.

Landbaserade AEGIS ABM kommer sannolikt att komma grupperas i Polen och i Rumänien. USA är dock ännu inte riktigt på plats med AEGIS ABM i Polen och Rumänien. Att kunna skjuta ner ryska Iskanderrobotar tidigt torde vara av högsta prioritet om än USA med sin sjö- och markbasering i Östersjön, Polen och Rumänien försöker påstå att det är Iran som är det största hotet. Robotstationeringarna ska nämligen ligga mitt emellan Iran och Washington D.C. så att de kan bekämpa ballistiska robotar med sin flygbana rakt över. Man fruktar helt enkelt att Iran i framtiden kommer att bli det allra största hotet med sina ballistiska kärnvapenrobotar. USA kan permanentera AEGIS-utrustade örlogsfartyg i Östersjön – som t.ex. Ticonderogaklassens  robotkryssare eller Arleigh Burke-klassen robotjagare – Arleigh Burke är utrustat med 96 st RIM-161 i vertikala avfyrningstuber. Frågan är bara hur snabb och initial beredskap de kan hålla?

S-300 S-400 S-500
Räckvidd ryskt luftvärn

Ryssland har inom sitt luftförsvar bland annat de avancerade luftvärnsrobotsystem S-300, S-400 och  S-500. Ryssland ser knappast med blida ögon på den amerikanska närvaron i Östersjön samtidigt som Ryssland själva snabbt rustar upp sina styrkor. Endast ett misslyckande i Iskander-M S-300 – S-500 robotsystemutvecklingen skulle kunna minska hotet mot Sverige.

 

Ivan Petrov April 25, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin