Övningar att lägga på minnet

Atlantic Resolve (AR) är benämningen på USA:s och NATO:s militära aktiviteter för att öka säkerheten i östra Europa. AR innefattar ett stort antal åtgärder främst i Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Ungern. Fler än 50 militära övningar har genomförts under 2016 inom ramen för AR.

Enligt beslut vid NATO:s toppmöte i Warszawa den 8 juli 2016 skall Storbritannien i Estland, Kanada i Lettland, Tyskland i Litauen och USA i Polen basera en bataljon vardera. Danmark och Frankrike kommer att stödja Storbritannien i Estland, Italien, Polen, Slovenien och Spanien stödjer Kanada i Lettland, Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Norge stödjer Tyskland i Litauen.Under 2017 kommer Visegrads-nationerna att gruppera och öva ett kompani i Estland, Lettland och Litauen. USA kommer ständigt att ha förband på plats i dessa nationer och rotera kompanierna i 90-dagarsperioder.

Det som nämnts ovan är insatser som avses att vara väl synliga

Det som sällan nämns är att många av övningsmoment inom AR även har till syfte att förbereda och öva försvaret av Baltikum. Den planeringen brukar vanligtvis benämnas Nato Operationsplan Eagle Guardian (EG).

Ryssland agerar på ett likartat sätt i Östersjöområdet med militära operativa förberedelser samt show-of-force. De ryska militära agerandena samt övriga åtgärder skall ses som offensiva motåtgärder mot EG. När det gäller ryska informationsoperationer är de oftast motåtgärder till AR samt stöd till egen strategisk och operativ planering.

I denna kontext skall vi se de militära aktiviteterna i Östersjöområdet. För att ge ett exempel i detta sammanhang kan nämnas de ryska offensiva flygningarna i Östersjön, bland annat den så kallade ”ryska påsken”. Den var främst riktad mot EG men även mot Sverige.

Under de närmaste 12 månaderna kommer vi att se en ökad militär aktivitet i Östersjöområdet. Som två exempel kan först nämnas den ryska övningen Zapad som kommer att visa Rysslands kapacitet och förmåga. Ett andra exempel är den svenska övningen Aurora som är en övning i Host Nations Support, det vill säga hur Sverige kan stödja andra nationers militära operationer i området.

Morten Frederiksen October 23, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Var skall de svenska värnpliktiga utbildas?

Sverige avser att med ett parlamentsbeslut under 2017 återuppta utbildningen av värnpliktiga soldater. Totalt avses cirka 4 000 soldater utbildas under 2018 och 8 000 soldater från 2019.

De stora utbildningsregementena finns inte längre kvar och utbildningsorganisationen är avvecklad.

Vilka skall utbilda de värnpliktiga och var skall utbildningen genomföras?

En praktisk lösning och en strategiskt tilltalande idé vore att utbilda en del av de svenska värnpliktiga i grannländerna.

Sverige och Finland har redan långgående avtal inom försvarsområdet. I de baltiska nationerna utbildade Sverige instruktörer under mer än ett decennium efter de baltiska nationerna frigörelse från Sovjetunionen.

Svenska värnpliktiga skulle kunna utbildas i Rovaniemi och i Dragsvid vid Nylands brigad i Finland samt i Tartu, Estland, Adaži, Lettland och Rukla, Litauen. Vid dessa platser är infrastukturen tillräcklig för att ta hand om en utökad utbildning på cirka 150 soldater. Detta för att snabbt komma igång med värnpliktsutbildningen och underlätta uppstarten för Sverige.

Några svenska officerare bör naturligtvis följa med, men annars torde värdnationerna klara av utbildningen. Svenskspråkiga officerare finns i Finland och även i de baltiska nationerna. Sverige utbildade fler än 100 officerare från de baltiska nationerna 1994 – 2004 och dessa är fullt svenskspråkiga. För övrigt är de baltiska officerarna kunskap i engelska utmärkta, så kommunikation under utbildning är inget avgörande problem.

Strategiskt vore det också en fördel att fler västnationer har militär trupp nära det alltmer aggressivt uppträdande Ryssland. Utbildning av värnpliktiga skulle då även ha en krigsavhållande effekt och öka såväl svensk som de svenska grannländernas säkerhet

 

 

 

Eva Nilsson October 18, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Tyskland tar ett större ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken

Förbundsrepubliken Tyskland har sedan det bildades haft en tillbakadragen roll i den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken, till stor del beroende på det historiska arvet men också ett bekvämt sätt att låta segermakterna från andra världskriget ta ansvar för den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen och satsa på den tyska ekonomiska utvecklingen istället. Det har utan tvekan gått bra för förbundsstaten ur ett handelspolitiskt och ekonomiskt perspektiv. Landet är idag omtvistat som en av världens största industrinationer, med en kraftfull ekonomi och huvuddelen av medborgarna åtnjuter ett blomstrande välstånd.

Förbundsstaten har varit en trogen bundsförvant till USA och bedrivet sin försvarspolitik inom ramen för NATO-alliansen. Under senare år har krav ställts på att Tyskland ska ta en mer ledande roll inte bara inom EU, utan också totalt inom den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. De senare kraven har inte minst blivit aktuellt i och med att Storbritannien röstat för ett utträde ur EU. De enträgna amerikanska kraven på att de europiska NATO-medlemmarna ska uppfylla NATO:s krav på nationella försvarsanslag om 2 procent av BNP har också påverkat Tyskland ställningstagande. Men troligen är den ryska aggressiva politiken i närområdet och den islamistiska expansionen som varit de utlösande faktorerna för den tyska regeringens senaste försvars- och säkerhetspolitiska inriktning.

I den vitbok som försvarsministern presenterade för några veckor sedan vill regeringen ta ett större internationellt ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta ska ske genom att förbundsrepubliken ökar sina försvarsanslag och att landet tar ett större ansvar inom ramen för NATO.s försvarsplanering i Europa. Det är också intressant att notera att försvars- och säkerhetspolitiken även ska drivas inom ramen för EU. Denna möjlighet har öppnat sig i och med Storbritanniens aviserade utträde ur unionen. Flera EU-medlemmar uppfattar en försvars- och säkerhetspolitisk förskjutning till förmån för EU som positivt, inte minst Frankrike, som länge förespråkat ett djupare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, men även de försvarsalliansfria Sverige och Finland torde gynnas av en sådan strategiförskjutning.

Huvuddelen av de hot som idag riktas mot Västeuropa har andra utgångspunkter än rent försvarsrelaterade. De består oftast av en sammansatt komplex massa av politiska, ekonomiska, historiska och religiösa ambitioner och därtill kopplade motsättningar mellan olika etniciteter.  En annan positiv faktor med ett framtida utvecklat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, är den dramatiska utveckling som just nu sker i Turkiet. Erdoğans välregisserade avsekularisering i efterdyningarna av den misslyckade militärkuppen och hans återupptagna samarbete med Putins Ryssland kan mycket snabbt skapa friktioner gentemot den demokratiska delen av Europa. Om samarbetet mellan Turkiet och Ryssland utvecklas i positiv riktning och att EU och USA samtidigt riktar kritik mot Erdoğans inrikespolitik, finns det risk för att Turkiet blockerar beslut inom NATO, som inte kommer att gynna den säkerhetspolitiska utvecklingen i t ex. Nordeuropa.

En annan viktig fråga som påverkar EU och inte minst Tyskland är hur flyktinguppgörelsen mellan EU och Turkiet ska hanteras. Just nu låser uppgörelsen EU:s förutsättningar att agera gentemot den avdemokratiseringsprocess som nu snabbt sker i Turkiet. I Tyskland bor cirka 3 miljoner människor med turkiskt medborgarskap varav hälften även har tyskt medborgarskap. Denna starka befolkningsgrupp kan snabbt bli ett växande inrikespolitiskt problem för Tyskland, om stödet för Erdoğans politik bland den turkiska minoriteten Tyskland kvarstår. I skenet av denna negativa utveckling ska ses den tyska regeringens nyliga förslag om att öka den tyska förbundspolisens befogenheter och resurser. Förbundskanslern har med detta förslag accepterat socialdemokraternas starka invändningar mot att låta Bundeswehr stödja den polisiära antiterroristverksamheten i landet. Förslaget innebär en ökning med cirka 15 000 man inom den statliga polisen under de närmaste åren.  Försvarsmakten kommer istället att koncentreras mot uppgifter som utförs utanför landets gränser.

Det överhängande problemet är att den utveckling som nu sker i Turkiet, Syrien och Ukraina samt på Medelhavet sker mycket snabbt. Snabbare än vad de demokratiska beslutsprocesserna i Tyskland och i övriga Västeuropa kan hantera och agera kring. Hitintills har Europa i bästa fall reagerat på de snabba händelseförloppen och i många fall ser vi en ren passivitet till den negativa utvecklingen. För att skapa framförhållning och positiv beslutsmässighet i europeiska försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs att någon tar ledningen.

Förbundskanslern Merkel är den som har auktoriteten och verktygen att agera som Västeuropas okrönta kejsare. Problemet kvarstår alltjämt om hon har Förbundsdagen och det tyska folket med sig i denna synnerligen viktiga mission för ett fortsatt demokratiskt fritt blomstrande Europa.

William Johnson August 12, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Polen förstärker sitt robotförsvar

Polens förstärker sitt robotförsvar i sin modernisering av försvarsförmågan under åren 2017 till 2022. Polen förbättrar snabbt sitt försvar efter Rysslands annektering av Krim och inte minst efter Rysslands fortlöpande planering att utrusta Kaliningrads oblast med markroboten Iskander-M. Polen har avsatt cirka 10 miljarder amerikanska dollar på att anskaffa ett robotförsvarssystem och reserverat över 5 miljarder amerikanska dollar för kortdistansluftvärnsrobotar.

Polens försvarsminister Antoni Macierewicz har sagt att landet kommer att välja Raytheons Patriot luftvärnsrobotar. Tillkännagivandet kom efter undertecknandet av en avsiktsförklaring mellan tillverkaren och Polens statliga försvarskoncern PGZ.

Baseringen av de ryska markrobotarna 9K720 Iskander i Kaliningrads oblast bedöms som ett stort hot i Östersjöområdet. Markrobotsystemet har en räckvidd på 500 kilometer vilket utgör ett hot mot både Polens och Litauens huvudstäder men framför allt mot försvarsanläggningar i norra Europa. Polen ser det som ofrånkomligt krav att ha ett robotförsvar mot Iskander.

Iskander kan förutom att slå mot Polen och de baltiska nationerna även utsätta Tyskland och Sverige för mycket allvarliga skadeverkningar. Den polske försvarsministern Macierewicz sa den 17 maj att baseringen av Iskander får mycket negativa effekter för försvaret av norra Europa, framför allt för Nato operationsplan att förstärka och försvara de baltiska nationerna.

Det första Patriot systemet bedöms vara operativt i Polen tidigare än 2022. Förutom Patriot diskuteras i Polen Aegis Ashore, som är den landbaserade delen av Aegis ballistiska robotförsvar (BMD) system som redan finns på fartyg. Aegis Ashore bedöms anlända till Redzikowo 2018 samtidigt som det ryska Iskander-M i 152. robotgardesbrigaden i Tjernjachovsk bedöms vara operativt.

I den polska baseringen av robotförsvaret är varje kilometer närmare utskjutningsplatserna i Tjernjachovsk av betydelse. Den polska baseringen irriterar Ryssland och det ryska fördömandet fick stöd av den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier under Natomötet i Warszawa 8-9 juli som ansåg att man inte borde provocera Ryssland.

 

 

 

Morten Frederiksen August 9, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Integrationsproblem i ryska Östersjömarinen

Det har under en tid cirkulerat uppgifter om att de pågående förseningarna med driftsättningen av den ryska fregatten Admiral Gorshkov har att göra med brister i luftvärnssystemet. Integrationen av luftvärnsrobotsystemet Poliment Redut lär inte ha fungerat effektivt.

Systemet är Rysslands motsvarighet till amerikanska AEGIS-systemet och har fyra fasstyrda AESA-antenner, som kan målfölja 16 mål samtidigt. Systemet består av fyra eller åtta vertikala robotlavetter med tre olika typer av robotar. Korthållsroboten 9M100 som når upp till 15 km. Medeldistansroboten 9M96M som når 40-50 km. Långdistansroboten 9M96 som uppges ha en räckvidd på upp emot 150 km.

Det verkar nu som om problemen är mycket allvarligare än bara själva integrationen. En färsk rapport konstaterar att försvarsdepartementet har stoppat försöken med systemet på grund av de fortsatt allvarliga problemen med långdistansroboten 9M96. Problemen tycks uppstå efter redan efter tre sekunders robotflygning. Några rapporter anger att systemet fungerar mot mål upp till 40 km, men inte på längre avstånd. Troligen fungerar kort- och medeldistansrobotarna bra, men den långskjutande roboten dåligt.

Försök med systemet på Steregushchiy korvetten år 2014 visade att mål träffades på upp till 15 km avstånd med stöd av Furke-2 radarsystemets trots dess dåliga funktion.

Problemen lär ligga hos designbyrån som utformar robotarna enligt kraven från försvarsdepartementet. Fakels maskinkonstruktionsbyrå, som utvecklar robotarna saknar förmodligen resurser, teknik och utrustning, vars ursprung är från sovjettiden.

Systemet är avsett att installeras på såväl fregatter av klassen Admiral Gorsjkov som korvetter av klassen Steregusjtjij. Den ryska försvarsmakten står nu inför ett val när det gäller hur lång tid som den är villig med att vänta med en slutlig beställning av den redan länge försenade första fregatten av klassen Admiral Gorsjkov. Hittills har försvarsdepartementet inte varit villigt att beställa fregatten utan ett fullt fungerande luftvärnssystem.

Ivan Petrov August 7, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Till glädje för Baltikum

Det svenska parlamentet, Riksdagen, godkände igår, 25 maj, värdlandsavtalet, Host Nation Support (HNS) med NATO. Godkännandet är till större glädje för de baltiska nationerna och Finland än Sverige självt. NATO försvar av de baltiska nationerna kan näppeligen göras utan tillgång till svenskt luft- och sjöterritorium.

Med HNS, som träder i kraft 1 juli 2016, kan NATO öva realistisk förstärkning av de baltiska nationerna försvar. Sverige har sedan 2010 deklarerat att “… … medlemskapet i Europeiska unionen innebär … … Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om … … ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland … …” Nu har denna utrikesdeklaration fått ett mer konkret innehåll än tidigare. Riksdagens godkännande av HNS bör ha kommit som en lättand för NATO inför toppmötet den 8-9 juli.

Det svenska stödet till de baltiska nationerna var omfattande efter deras frigörelse från Sovjetunionen 1991, men kom att minskas drastiskt efter att nationerna blev medlemmar i NATO 2004. På senare tid har diskussioner förts om att återta stödet och en beskrivning av de gemensamma operativa behoven finns i boken Friends in Need.

Vid NATO toppmöte den 8-9 juli i Warszawa väntas ett flertal beslut som stärker förmågan att försvara Baltikum. Till grund för försvaret ligger bland annat operationsplanen Eagle Guardian och svenska HNS kommer nu att underlätta för övningar i Östersjöområdet som baseras på operationsplanen. De övningar som är närmast i tiden är Anaconda (AN16) i Polen 7 – 17 juni Saber Strikes i Baltikum 27 maj – 22 juni och Baltops 3 – 18 juni. Dessa övningar genomförs innan HNS träder i kraft, men vi kommer troligen kunna notera övningsmoment som inkluderar stöd från svenskt luft- och sjöterritorium. Nästa år genomförs en övning, Aurora 2017, som inriktad på att öva HNS.

Karl Eriksson May 26, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska

Hur är det svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska?

Finns det bara 10 – 32 stycken operativa Gripenplan i det svenska Flygvapnet? Frågan är berättigad med tanke på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.

Det svenska Flygvapnets svaghet finns främst i organisationen på marken. När Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan ställdes om till ett insatsförsvar inträffade det fatala att organisationen kom att reduceras till endast två bataljoner, från att ha varit 22 bataljoner före omställningen. Antalet Gripenplan reducerades från 150 stycken till 72 stycken. Idag finnas det knappt 100 stycken JAS 39 C/D plan där många står förrådsställda.  Det gamla Bas 90-systemet omfattade 16 stycken basbataljoner med 22 stycken flygbaser med tillhörande sidobaser. Idag finns endast två operativa flottiljer (F 17 och F 21) samt en utbildningsflottilj (F 7). Antalet krigsbaser är två (Jokkmokk och Hagshult).

Med tanke på hur Ryssland har upprustat militärt torde den operativa styrkan av svenska stridsflygplan vara en försvars- och säkerhetsrisk.  Det står att finna i hur aningslösa försvarsplanerare och politiker anammade principen om den s.k. eviga freden på 1990-talet. Världens mest avancerade jaktflygplan JA 37 och SHF 37 samt telekrigsflygplan SK 37 E blev skrot nästan samtidigt som den ryske presidenten Putin beordrade en fördubblad försvarsbudget i Ryssland 2004. Denna politiskt strategiska blunder och kollaps förstärktes av den borgerliga regeringen i Sverige som minskade försvarsförmågan drastiskt mellan 2006 – 2014 med en statsminister, som t.o.m. såg Försvarsmakten som ett särintresse.

Idag finns det totalt drygt 600 soldater och knappt 2 000 officerare och civilanställda i svenska Flygvapnet. Dessa tjänstgör på F 7, F 17 och F 21 samt Luftstridsskolan i Uppsala och F 17G. Idag kan omkring 60 soldater serva 10 stycken JAS-plan. Räknar man in alla officerare och civilanställda kan Flygvapnet samtidigt hantera 32 stycken JAS-plan. I praktiken innebär det att Sverige endast har en basförmåga på 10 – 30 stycken JAS-plan.

En möjlig framtida inriktning för det svenska Flygvapnet är att halvera antalet operativa JAS-plan från fyra divisioner om totalt 62 – 72 stycken plan till två med totalt cirka 30 stycken flygplan. Flygvapnet står då sannolikt inför en kollaps i försvarsförmåga om inget nytt politiskt beslut tas om en drastisk utökad förmåga – t.ex. att fördubbla basorganisationen.

Att delar av försvarsbudgeten försvinner i ”svarta hål” är en skrämmande utveckling som borde utredas politiskt. De pengar som blir över, efter att ha bantat försvaret så drastiskt som skedde i omställningen från invasions- till insatsförsvar, borde återtas från statsmakten. Orsaken till de ekonomiska bristerna i försvaret misstänks bl.a. finnas i det transfereringssystem som infördes med intäktsfinansieringen på 1970-talet och som med tiden har gjort situationen ohållbar med en utarmning av sällan skådat slag. Det kan ju inte vara meningen att Försvarsmakten ska betala marknadshyror för havsnära gamla byggnader från andra världskrigets som motsvarar taxeringsvärdet på en lyxvilla i det fashionabla Djursholm? Drastiskt handlar det om pengar i försvarsbudgeten som återgår till staten.

Finland är bättre på det mesta

Krigserfarenheter och grannskapet till Ryssland är sannolikt skäl till det finska folkets försvarsinställning men också politikernas förhållningssätt att vara kostnadseffektiva. Under de senaste åren har skillnaderna mellan svensk och finsk försvarseffektivitet ökat.  På 1980-talet kunde Sverige mobilisera 850 000 soldater och sjömän. 2002 kunde Finland fortfarande mobilisera en halv miljon kvinnor och män. 2013 hade man minskat resursen till ca 230 000 soldater och det ska jämföras med den svenska försvarsstyrkan på 50 000 soldater inklusive Hemvärnet. Trots en avsevärd mindre numerär kostar det svenska försvaret mer än det finska.

Kalla fakta – Finland satsar omkring tre miljarder euro på sitt försvar medan Sverige satsar fem miljarder euro Var finns den operativa skillnaden? Möjligen har kostnaderna för 204 stycken Gripenplan varit större än de för 64 stycken F-18 men driftsmässigt borde det idag ha skapats omvända kostnader där bara ca 30 stycken Gripenplan kan hållas igång operativt medan 80 procent av de finska F-18 i snitt har kunnat hållas operativa.

Finska F-18 har den senaste tiden utrustats med nya effektiva vapen (JASSM, Link-16) och dess analoga funktion jämfört med Gripens digitala kan möjligen vara olika kostnadsmässigt. Stridseffektiviteten borde påtagligt ha kunnat ökas i den digitala världen – denna kostnadseffektivitet kan vara svår att mätas. Detta borde kunna debatteras i detta forum?

Idag kan det finska Flygvapnet, varje dag, ställa upp med nästan full flygstyrka med F-18 och Hawkflygplan på linjen. Pilot- och teknikerbristen är inte alls så stor som den är i det svenska Flygvapnet. Finland har tre huvudbaser för sina F-18 samt ett hemligt antal reserv- och vägbaser. Förhållandena i jämförelsen borde vara likvärdig med de svenska. Ändå kostar det svenska försvaret två miljarder euro mer än vad det finska försvaret kostar.

Bedömningen 80 procent tillgänglighet av stridsflygplan, F-18 och Hawk, borde väcka uppseende – detta jämfört med Sveriges knappa 30 procent. Vilken försvarspolitiker kan sätta sig in i detta? Hur mycket tar den svenska staten tillbaka av försvarsbudgeten – det borde analyseras på största allvar och om det sker politiska oegentligheter mot Försvarsmakten borde det genast ändras påtagligt, om det skulle visa sig att de svarta hålen beror på märkliga politiska försvarstransfereringar.

Vidare måste försvarsindustrins effekter och deltagande i försvarsutvecklingen diskuteras – kostar den för mycket och är den tärande på den svenska säkerhets- och försvarsförmågan?

Kanske en djupare debatt belysa skillnaden mellan det svenska och det finska Flygvapnet?

 

Ivan Petrov April 30, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin