Svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska

Hur är det svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska?

Finns det bara 10 – 32 stycken operativa Gripenplan i det svenska Flygvapnet? Frågan är berättigad med tanke på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.

Det svenska Flygvapnets svaghet finns främst i organisationen på marken. När Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan ställdes om till ett insatsförsvar inträffade det fatala att organisationen kom att reduceras till endast två bataljoner, från att ha varit 22 bataljoner före omställningen. Antalet Gripenplan reducerades från 150 stycken till 72 stycken. Idag finnas det knappt 100 stycken JAS 39 C/D plan där många står förrådsställda.  Det gamla Bas 90-systemet omfattade 16 stycken basbataljoner med 22 stycken flygbaser med tillhörande sidobaser. Idag finns endast två operativa flottiljer (F 17 och F 21) samt en utbildningsflottilj (F 7). Antalet krigsbaser är två (Jokkmokk och Hagshult).

Med tanke på hur Ryssland har upprustat militärt torde den operativa styrkan av svenska stridsflygplan vara en försvars- och säkerhetsrisk.  Det står att finna i hur aningslösa försvarsplanerare och politiker anammade principen om den s.k. eviga freden på 1990-talet. Världens mest avancerade jaktflygplan JA 37 och SHF 37 samt telekrigsflygplan SK 37 E blev skrot nästan samtidigt som den ryske presidenten Putin beordrade en fördubblad försvarsbudget i Ryssland 2004. Denna politiskt strategiska blunder och kollaps förstärktes av den borgerliga regeringen i Sverige som minskade försvarsförmågan drastiskt mellan 2006 – 2014 med en statsminister, som t.o.m. såg Försvarsmakten som ett särintresse.

Idag finns det totalt drygt 600 soldater och knappt 2 000 officerare och civilanställda i svenska Flygvapnet. Dessa tjänstgör på F 7, F 17 och F 21 samt Luftstridsskolan i Uppsala och F 17G. Idag kan omkring 60 soldater serva 10 stycken JAS-plan. Räknar man in alla officerare och civilanställda kan Flygvapnet samtidigt hantera 32 stycken JAS-plan. I praktiken innebär det att Sverige endast har en basförmåga på 10 – 30 stycken JAS-plan.

En möjlig framtida inriktning för det svenska Flygvapnet är att halvera antalet operativa JAS-plan från fyra divisioner om totalt 62 – 72 stycken plan till två med totalt cirka 30 stycken flygplan. Flygvapnet står då sannolikt inför en kollaps i försvarsförmåga om inget nytt politiskt beslut tas om en drastisk utökad förmåga – t.ex. att fördubbla basorganisationen.

Att delar av försvarsbudgeten försvinner i ”svarta hål” är en skrämmande utveckling som borde utredas politiskt. De pengar som blir över, efter att ha bantat försvaret så drastiskt som skedde i omställningen från invasions- till insatsförsvar, borde återtas från statsmakten. Orsaken till de ekonomiska bristerna i försvaret misstänks bl.a. finnas i det transfereringssystem som infördes med intäktsfinansieringen på 1970-talet och som med tiden har gjort situationen ohållbar med en utarmning av sällan skådat slag. Det kan ju inte vara meningen att Försvarsmakten ska betala marknadshyror för havsnära gamla byggnader från andra världskrigets som motsvarar taxeringsvärdet på en lyxvilla i det fashionabla Djursholm? Drastiskt handlar det om pengar i försvarsbudgeten som återgår till staten.

Finland är bättre på det mesta

Krigserfarenheter och grannskapet till Ryssland är sannolikt skäl till det finska folkets försvarsinställning men också politikernas förhållningssätt att vara kostnadseffektiva. Under de senaste åren har skillnaderna mellan svensk och finsk försvarseffektivitet ökat.  På 1980-talet kunde Sverige mobilisera 850 000 soldater och sjömän. 2002 kunde Finland fortfarande mobilisera en halv miljon kvinnor och män. 2013 hade man minskat resursen till ca 230 000 soldater och det ska jämföras med den svenska försvarsstyrkan på 50 000 soldater inklusive Hemvärnet. Trots en avsevärd mindre numerär kostar det svenska försvaret mer än det finska.

Kalla fakta – Finland satsar omkring tre miljarder euro på sitt försvar medan Sverige satsar fem miljarder euro Var finns den operativa skillnaden? Möjligen har kostnaderna för 204 stycken Gripenplan varit större än de för 64 stycken F-18 men driftsmässigt borde det idag ha skapats omvända kostnader där bara ca 30 stycken Gripenplan kan hållas igång operativt medan 80 procent av de finska F-18 i snitt har kunnat hållas operativa.

Finska F-18 har den senaste tiden utrustats med nya effektiva vapen (JASSM, Link-16) och dess analoga funktion jämfört med Gripens digitala kan möjligen vara olika kostnadsmässigt. Stridseffektiviteten borde påtagligt ha kunnat ökas i den digitala världen – denna kostnadseffektivitet kan vara svår att mätas. Detta borde kunna debatteras i detta forum?

Idag kan det finska Flygvapnet, varje dag, ställa upp med nästan full flygstyrka med F-18 och Hawkflygplan på linjen. Pilot- och teknikerbristen är inte alls så stor som den är i det svenska Flygvapnet. Finland har tre huvudbaser för sina F-18 samt ett hemligt antal reserv- och vägbaser. Förhållandena i jämförelsen borde vara likvärdig med de svenska. Ändå kostar det svenska försvaret två miljarder euro mer än vad det finska försvaret kostar.

Bedömningen 80 procent tillgänglighet av stridsflygplan, F-18 och Hawk, borde väcka uppseende – detta jämfört med Sveriges knappa 30 procent. Vilken försvarspolitiker kan sätta sig in i detta? Hur mycket tar den svenska staten tillbaka av försvarsbudgeten – det borde analyseras på största allvar och om det sker politiska oegentligheter mot Försvarsmakten borde det genast ändras påtagligt, om det skulle visa sig att de svarta hålen beror på märkliga politiska försvarstransfereringar.

Vidare måste försvarsindustrins effekter och deltagande i försvarsutvecklingen diskuteras – kostar den för mycket och är den tärande på den svenska säkerhets- och försvarsförmågan?

Kanske en djupare debatt belysa skillnaden mellan det svenska och det finska Flygvapnet?

 

Ivan Petrov April 30, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin