Var skall de svenska värnpliktiga utbildas?

Sverige avser att med ett parlamentsbeslut under 2017 återuppta utbildningen av värnpliktiga soldater. Totalt avses cirka 4 000 soldater utbildas under 2018 och 8 000 soldater från 2019.

De stora utbildningsregementena finns inte längre kvar och utbildningsorganisationen är avvecklad.

Vilka skall utbilda de värnpliktiga och var skall utbildningen genomföras?

En praktisk lösning och en strategiskt tilltalande idé vore att utbilda en del av de svenska värnpliktiga i grannländerna.

Sverige och Finland har redan långgående avtal inom försvarsområdet. I de baltiska nationerna utbildade Sverige instruktörer under mer än ett decennium efter de baltiska nationerna frigörelse från Sovjetunionen.

Svenska värnpliktiga skulle kunna utbildas i Rovaniemi och i Dragsvid vid Nylands brigad i Finland samt i Tartu, Estland, Adaži, Lettland och Rukla, Litauen. Vid dessa platser är infrastukturen tillräcklig för att ta hand om en utökad utbildning på cirka 150 soldater. Detta för att snabbt komma igång med värnpliktsutbildningen och underlätta uppstarten för Sverige.

Några svenska officerare bör naturligtvis följa med, men annars torde värdnationerna klara av utbildningen. Svenskspråkiga officerare finns i Finland och även i de baltiska nationerna. Sverige utbildade fler än 100 officerare från de baltiska nationerna 1994 – 2004 och dessa är fullt svenskspråkiga. För övrigt är de baltiska officerarna kunskap i engelska utmärkta, så kommunikation under utbildning är inget avgörande problem.

Strategiskt vore det också en fördel att fler västnationer har militär trupp nära det alltmer aggressivt uppträdande Ryssland. Utbildning av värnpliktiga skulle då även ha en krigsavhållande effekt och öka såväl svensk som de svenska grannländernas säkerhet

 

 

 

Eva Nilsson October 18, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Tyskland tar ett större ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken

Förbundsrepubliken Tyskland har sedan det bildades haft en tillbakadragen roll i den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken, till stor del beroende på det historiska arvet men också ett bekvämt sätt att låta segermakterna från andra världskriget ta ansvar för den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen och satsa på den tyska ekonomiska utvecklingen istället. Det har utan tvekan gått bra för förbundsstaten ur ett handelspolitiskt och ekonomiskt perspektiv. Landet är idag omtvistat som en av världens största industrinationer, med en kraftfull ekonomi och huvuddelen av medborgarna åtnjuter ett blomstrande välstånd.

Förbundsstaten har varit en trogen bundsförvant till USA och bedrivet sin försvarspolitik inom ramen för NATO-alliansen. Under senare år har krav ställts på att Tyskland ska ta en mer ledande roll inte bara inom EU, utan också totalt inom den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. De senare kraven har inte minst blivit aktuellt i och med att Storbritannien röstat för ett utträde ur EU. De enträgna amerikanska kraven på att de europiska NATO-medlemmarna ska uppfylla NATO:s krav på nationella försvarsanslag om 2 procent av BNP har också påverkat Tyskland ställningstagande. Men troligen är den ryska aggressiva politiken i närområdet och den islamistiska expansionen som varit de utlösande faktorerna för den tyska regeringens senaste försvars- och säkerhetspolitiska inriktning.

I den vitbok som försvarsministern presenterade för några veckor sedan vill regeringen ta ett större internationellt ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta ska ske genom att förbundsrepubliken ökar sina försvarsanslag och att landet tar ett större ansvar inom ramen för NATO.s försvarsplanering i Europa. Det är också intressant att notera att försvars- och säkerhetspolitiken även ska drivas inom ramen för EU. Denna möjlighet har öppnat sig i och med Storbritanniens aviserade utträde ur unionen. Flera EU-medlemmar uppfattar en försvars- och säkerhetspolitisk förskjutning till förmån för EU som positivt, inte minst Frankrike, som länge förespråkat ett djupare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, men även de försvarsalliansfria Sverige och Finland torde gynnas av en sådan strategiförskjutning.

Huvuddelen av de hot som idag riktas mot Västeuropa har andra utgångspunkter än rent försvarsrelaterade. De består oftast av en sammansatt komplex massa av politiska, ekonomiska, historiska och religiösa ambitioner och därtill kopplade motsättningar mellan olika etniciteter.  En annan positiv faktor med ett framtida utvecklat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, är den dramatiska utveckling som just nu sker i Turkiet. Erdoğans välregisserade avsekularisering i efterdyningarna av den misslyckade militärkuppen och hans återupptagna samarbete med Putins Ryssland kan mycket snabbt skapa friktioner gentemot den demokratiska delen av Europa. Om samarbetet mellan Turkiet och Ryssland utvecklas i positiv riktning och att EU och USA samtidigt riktar kritik mot Erdoğans inrikespolitik, finns det risk för att Turkiet blockerar beslut inom NATO, som inte kommer att gynna den säkerhetspolitiska utvecklingen i t ex. Nordeuropa.

En annan viktig fråga som påverkar EU och inte minst Tyskland är hur flyktinguppgörelsen mellan EU och Turkiet ska hanteras. Just nu låser uppgörelsen EU:s förutsättningar att agera gentemot den avdemokratiseringsprocess som nu snabbt sker i Turkiet. I Tyskland bor cirka 3 miljoner människor med turkiskt medborgarskap varav hälften även har tyskt medborgarskap. Denna starka befolkningsgrupp kan snabbt bli ett växande inrikespolitiskt problem för Tyskland, om stödet för Erdoğans politik bland den turkiska minoriteten Tyskland kvarstår. I skenet av denna negativa utveckling ska ses den tyska regeringens nyliga förslag om att öka den tyska förbundspolisens befogenheter och resurser. Förbundskanslern har med detta förslag accepterat socialdemokraternas starka invändningar mot att låta Bundeswehr stödja den polisiära antiterroristverksamheten i landet. Förslaget innebär en ökning med cirka 15 000 man inom den statliga polisen under de närmaste åren.  Försvarsmakten kommer istället att koncentreras mot uppgifter som utförs utanför landets gränser.

Det överhängande problemet är att den utveckling som nu sker i Turkiet, Syrien och Ukraina samt på Medelhavet sker mycket snabbt. Snabbare än vad de demokratiska beslutsprocesserna i Tyskland och i övriga Västeuropa kan hantera och agera kring. Hitintills har Europa i bästa fall reagerat på de snabba händelseförloppen och i många fall ser vi en ren passivitet till den negativa utvecklingen. För att skapa framförhållning och positiv beslutsmässighet i europeiska försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs att någon tar ledningen.

Förbundskanslern Merkel är den som har auktoriteten och verktygen att agera som Västeuropas okrönta kejsare. Problemet kvarstår alltjämt om hon har Förbundsdagen och det tyska folket med sig i denna synnerligen viktiga mission för ett fortsatt demokratiskt fritt blomstrande Europa.

William Johnson August 12, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Polen förstärker sitt robotförsvar

Polens förstärker sitt robotförsvar i sin modernisering av försvarsförmågan under åren 2017 till 2022. Polen förbättrar snabbt sitt försvar efter Rysslands annektering av Krim och inte minst efter Rysslands fortlöpande planering att utrusta Kaliningrads oblast med markroboten Iskander-M. Polen har avsatt cirka 10 miljarder amerikanska dollar på att anskaffa ett robotförsvarssystem och reserverat över 5 miljarder amerikanska dollar för kortdistansluftvärnsrobotar.

Polens försvarsminister Antoni Macierewicz har sagt att landet kommer att välja Raytheons Patriot luftvärnsrobotar. Tillkännagivandet kom efter undertecknandet av en avsiktsförklaring mellan tillverkaren och Polens statliga försvarskoncern PGZ.

Baseringen av de ryska markrobotarna 9K720 Iskander i Kaliningrads oblast bedöms som ett stort hot i Östersjöområdet. Markrobotsystemet har en räckvidd på 500 kilometer vilket utgör ett hot mot både Polens och Litauens huvudstäder men framför allt mot försvarsanläggningar i norra Europa. Polen ser det som ofrånkomligt krav att ha ett robotförsvar mot Iskander.

Iskander kan förutom att slå mot Polen och de baltiska nationerna även utsätta Tyskland och Sverige för mycket allvarliga skadeverkningar. Den polske försvarsministern Macierewicz sa den 17 maj att baseringen av Iskander får mycket negativa effekter för försvaret av norra Europa, framför allt för Nato operationsplan att förstärka och försvara de baltiska nationerna.

Det första Patriot systemet bedöms vara operativt i Polen tidigare än 2022. Förutom Patriot diskuteras i Polen Aegis Ashore, som är den landbaserade delen av Aegis ballistiska robotförsvar (BMD) system som redan finns på fartyg. Aegis Ashore bedöms anlända till Redzikowo 2018 samtidigt som det ryska Iskander-M i 152. robotgardesbrigaden i Tjernjachovsk bedöms vara operativt.

I den polska baseringen av robotförsvaret är varje kilometer närmare utskjutningsplatserna i Tjernjachovsk av betydelse. Den polska baseringen irriterar Ryssland och det ryska fördömandet fick stöd av den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier under Natomötet i Warszawa 8-9 juli som ansåg att man inte borde provocera Ryssland.

 

 

 

Morten Frederiksen August 9, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Danmark köper 27 stycken F-35 JSF för 20 miljarder DKR

Efter cirka 10 år av dansk ångest och hopplöshet presenterades den 5 maj äntligen den danska regeringens beslut om vilken avlösaren till F-16 kommer att bli – det är en suverän vinnare, enligt den danska vetenskapen – Lockheed Martins F-35A Lightning II.
Statsminister Lars Løkke Rasmussen (V) och försvarsminister Peter Christensen (V) berättade att regeringen, innan förhandlingarna i Folketinget, kommit fram till att Danmark ska köpa 27 stycken stridsflygplan av typen F-35A Lightning II Joint Strike Fighter för cirka 20 miljarder DKR. F-35A anses vara världens förnämsta smygflygplan och klassas som femte generationens flygplan, men med kostnader som sprängt alla gränser.

Symtomatiskt kom det danska beslutet strax före det nordiskt-amerikanska Washingtonmötet 13 maj och i tid före NATO toppmöte 8-9 juli. En samstämmig analys från danska politiker och journalister är att Danmark med köpet av amerikansk högteknologi också köper inflytande i Washington.

Svenska Försvarets Forskningsinstitut, som är regeringens officiella underrättelsekälla, har under många år kraftfullt varnat nordiska politiker för det snabbt växande ryska militära hotet och pekat på behovet av nordiskt samarbete. Norge och Danmark har i ett flertal beslut under senare år valt en annan linje och det är fullt möjligt att dessa beslut förmodligen försvagat NATO:s och partnerländerna Sveriges och Finlands gemensamma operativa förmåga i det skandinaviska operationsområdet snarare än att ha förstärkt den.

I slutstriden om det danska stridsflygplansköpet fanns också Boeings F/A-18E/F Super Hornet samt BAE Eurofighter/ Typhoon med. Dessvärre fanns inte Saab JAS 39 E/F med i slutstriden, av okända och tvivelaktiga skäl. Saab lämnade uppköpsförhandlingarna 2011. Man kan fråga sig om det ens funnits minsta lilla diskussion om det nordiska säkerhets- och försvarsarbetet i det danska beslutet? Varför dög inte Gripen? Inflytande i Washington är viktigare än samarbete och ekonomi. Franska Rafael svarade inte ens på den danska Request for Information.

Att kostnaderna för 27 stycken F-35 inte är så mycket högre än kostnaderna för 30 stycken JAS 39 E Gripen (omkring 30 miljarder SEK) kan förvåna med tanke på de stora kostnader det varit i att utveckla Joint Strike Fighter. Enligt Joint Strike Fighters kontor har F-35A sjunkit i pris till 90 miljoner US $ per flygplan.

Att Gripen slår F-35 i operativa kostnader – d.v.s. kostnaderna för vad ett stridsflygplan kostar i vardagslag och under en hel livslängd, har inte presenterats i det danska beslutet. Vi vet dock att kostnaderna per flygtimme för F-35 för tre år sedan angavs ha varit ca fyra gånger högre än för JAS 39E.

Kostnader per flygtimme; Källa: Janes
JAS 39 E cirka US $ 4 750/flygtimme
F-16MLU cirka US $7 000/flygtimme
F/A-18E/F cirka US $12 000/flygtimme
Rafale cirka US $16 000/flygtimme
Eurofighter cirka US $18 000/flygtimme
F-35A cirka US $21 000/flygtimme
F-35B och C cirka US $31 000/flygtimme

Priset på F-35 har sjunkit avsevärt jämfört med för hur det såg ut för några år sedan. Orsaken tros finnas i Joint Strike Fighter Program Office som är en grupp med en strävan att skapa en effektiv familj med F-35A, -B, och -C med sina signifikanta olika uppdrag och resursbehov. Överlåter man istället detta program till alla dem som kommer att flyga med F-35 i respektive F-35 länders försvar bidrar man till en mer korrekt kostnad och att inriktningen av ansvaret och ansvarsskyldigheterna tillfaller användaren. Eliminerar man F-35 gemensamma programkontor och navet i en gigantisk verksamhet som sträcker sig över tre amerikanska kontinenter och 12 nationer, kan man spara mycket pengar som kan ge ännu billigare stridsflygplan.

De danska F-16 planen har fungerat väl under de 37 år som de har varit i operativ tjänst i det danska flygvapnet – som bomb-, spanings-, attack- och jaktflygplan. I flera internationella uppdrag, har danska F-16 plan totalt fällt tusentals precisionsstyrda bomber. Enbart under kriget i Libyen fälldes det nästan 1 000 precisionsstyrda bomber av typen GBU-12. Det finns knappast någon anmärkning på att civila mål skulle ha skadats.

27 stycken F-35 ersätter inte numerärt de nuvarande 48 stycken danska F-16 + 14 reservplan, vilket ska vara klart före 2025. F-16 gångtidsförlängning i MLU programmet har varit en succé men räcker inte till längre. Tillgängligheten på F-16MLU har den sista tiden varit på en mycket låg nivå samtidigt som rekryteringen av piloter och flygtekniker inte har förbättrat läget – en situation som varit alarmerande i de flesta Natoländer och även i USA de senaste åren.

Luftförsvaret av sydöstra Östersjön med Bornholm, Grönland med dess arktiska område samt Färöarna med Nordsjön kräver stora resurser. Man kan därför fråga sig om Danmark har passerat gränsen för hur mycket man kan minska i antal på flygplansflottan? Sak samma gäller för Nato. Hur mycket resurser det går för att skydda alla fartygskonvojer i kris eller krig? Till och med US Navy har begränsade resurser och en aktuell fråga inför NATO:s toppmöte i juli är om NATO:s medlemsstater kommer att ta ett större ansvar för sina respektive försvar själva utan att be USA om hjälp i en krissituation.

Att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt mellan stridsflygplan skulle ta en orimligt stor plats försöka reda ut här – det är inte så enkelt att jämföra flygplan. Många detaljer utelämnas ofta i jämförelserna beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara. Även om det ena stridsflygplanet har en modernare teknik än det andra så är piloten, teknikerna, operatörerna och den pilotanpassade omvärldsbilds-presentationen allra viktigast. I den hävdar sig till exempel JAS 39 Gripens operativa personal minst lika bra som alla andra stridsflygplan i den nya generationen – de marginella skillnaderna går knappast att räkna på.

Det inre vapenlastutrymmet i F-35 är begränsat till fyra vapenbalkar varav minst två måste vara anpassade för AIM-120 AMRAAM för egenskydd. Utöver denna last på F-35 kan vapenbalkar appliceras på vingarna. Då kan de danska F-35 piloterna definitivt glömma stelth(smyg)förmågan och möjligheter kunna undgå mycket avancerade fientliga luftvärnsrobotar (typ S-300, -400 och -500, Pantsir m.fl).

Smygförmågan har F-35 möjligen endast rakt framifrån, flygplan mot flygplan, utan egna externt hängda vapen. I realiteten är smygförmågan marginell och knappt mätbar. Med telekrigsutrustning i stridsflygplanen är sannolikt smygförmågorna helt raderade. Från alla andra vinklar är smygförmågan i ett ostört fall ”inte” bättre än för något annat plan alls. Med dagens omvärldsbilder kommer stridspilotens bildskärm ändå att kunna ha erforderlig information på fiendens läge, länkade från andra källor – oavsett om han möter en motståndare rakt framifrån eller ej.
Ska piloternas flygsäkerhet, under långt framskjutna farliga uppdrag, kunna hållas är utvecklingen mot förarlösa stridsflygplan en ofrånkomlig utveckling som måste planeras redan idag. Här har de tvåsitsiga stridsflygplanen, där en pilot kan vara operatör av förarlösa flygplan, en stor fördel och det är en utveckling som borde uppmärksammans mer av dem som tar beslut för framtidens flygvapen.

Karl Eriksson May 15, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Palatskupp i Moskva?

Det kommer fler och fler spekulationer om en möjlig palatskupp i Moskva, där Putin kan tänkas avsättas. Indikationerna på en förestående kupp är fåtaliga, men inte förty går det att finna grunder för en omvälvning.

Den ryska statsbudgeten har genom prisfallet på olja blivit mycket svag och inom en snar framtid bedöms statens budgetreserver vara förbrukade. När staten då inte längre har något eget kapital är det en attraktiv möjlighet för staten att förstatliga oligarkernas egendomar. Det är en utveckling, som de mycket sannolikt vill undvika och föregripa.

Ryssland (Ryska Federationen) är numera centralstyrt genom ett flertal beslut, som Putin varit initiativtagare till. Ryssland består idag av 89 stycken federationssubjekt, 21 republiker, 6 kraj, 50 oblast, 9 distrikt, 1 region och två städer, och de har mycket skiftande ekonomisk bärkraft. Flera av dessa subjekt skulle mer än gärna se, att det ekonomiska överskottet gynnade den egna lokala befolkningen och inte centralmakten.

På sin väg till makten har Putin kommit att köra över, ställa åt sidan och krossa många ledare. Ett flertal av dessa har sökt sig utomlands, där de bidar sin tid och väntar på förändringar.

Det sägs alltid i rysk media att Putin är omåttligt populär och att han har hela det ryska folkets samlade stöd. Det är korrekt, men det är samtidigt en dagsnotering. Vid en eventuell palatskupp kommer den ryska propagandan att inom två dygn ha ställt honom i en helt annan dager. Vi kommer att få se och höra hör Putin har roffat åt sig miljarder, hur han tog hand om sin familj, hur han ställt sig i centrum på andra bekostnad, mm, mm. Den ryska desinformationen och propagandaapparaten kommer snabbt att göra honom till en folkfiende.

Tiden kan snart vara inne för trängda oligarker, missnöjda ledare för subjekt och åsidosatta ledare att ta ett initiativ för förändring i Moskva. Var för sig är de ännu för svaga, men tillsammans kan de tre grupperna vara starka nog för en omvälvning. Putin måste å sin sida se till att deras intressen inte sammanfaller, utan på känt manér hålla dem splittrade.

En återupprepning av 1991 års händelser, då Sovjetunionen krackelerade är inte längre en omöjlighet. Ryssland kan inom ett halvår bestå av 10 stycken, kanske 20 stycken, nya självstyrande nationer/områden.

Morten Frederiksen May 11, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Ett nytt Europa?

Storbritannien genomför en folkomröstning den 23 juni, om nationen skall vara kvar inom EU eller lämna unionen. I spåren av folkomröstningen väntas Skottland och Nordirland agera, för att stanna kvar inom EU. Skottland vill kvar inom unionen av ekonomiska orsaker och Nordirland vill inte ha en yttre EU-gräns mot Irland. Nu kommer inte Storbritannien att falla sönder för att olika landsdelar är medlem i eller står utanför EU. Flera andra EU-nationer har liknande situation, t ex Danmark där Grönland inte är medlem.

Storbritannien bedöms ändock att bli försvagat såväl politiskt som ekonomiskt och det inverkar direkt på säkerheten i Östersjöområdet. Storbritannien har från sommaren 2016 åtagit sig att inom NATO-samarbetet bidra med en örlogsstyrka om en jagare (typ 45), en fregatt (HMS Iron Duke) och tre minsvepare. Örlogsstyrkan har bland annat Östersjön som sitt operationsområde. Ett inom EU delat Storbritannien kan inom NATO förenat Storbritannien få svårt att fullfölja dessa åtaganden. Beslut om örlogsstyrkan samt andra förstärkningsförband till Baltikum och östra Europa väntas vid NATO:s toppmöte i Warszawa den 8-9 juli 2016.

Tittar vi ännu längre fram i kristallkulan, så kan Donald Trump bli amerikansk president i januari 2017 och han har inte lovat att förstärka den amerikanska militära närvaron i Europa. Några månader därefter väljer Frankrike president och om Marine Le Pen väljs, så försvinner ytterligare expeditionär kapacitet. Östersjönationerna kan efter sommaren 2017 stå ganska ensamma om att hantera det ryska hotet i området.

Men, det kan ju gå bra också ……

Morten Frederiksen April 1, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Danmark går sin egen väg när det gäller Östersjösäkerheten

Den 13 maj skall de nordiska regeringscheferna träffa USA:s president Barack Obama i Vita Huset, för att bland annat diskutera miljö- och klimatfrågor, TTIP – det transatlantiska frihandelsavtalet, terrorism och våldsbejakande extremism samt kärnvapen och rustningsfrågor. Frågan om säkerhet och samarbete i Östersjön står också på agendan.

Medan Sverige och Finland, men också Norge, under de senaste åren har etablerat ett allt närmare säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete, väljer Danmark en annan väg för samarbete både när det gäller att stärka den nordisk-baltiska säkerheten och globalt.

Vid ett forskarseminarium på Köpenhamns universitet i december menade några av Danmarks ledande säkerhetspolitiska forskare att den naturliga samarbetspartnern för Danmark är Storbritannien – partner under de danska insatserna såväl i Irak som i Helmand, Afghanistan.

Genom att samverka med Storbritannien, kan danskarna fortsatt upprätthålla och stärka den länk till USA som upprättades och underhölls av dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen. Samtidigt får man genom samarbetet med Storbritannien även en koppling till Frankrike, som sedan några år har ett bilateralt säkerhets- och försvarssamarbete med britterna.

Medan de övriga nordiska länderna nu koncentrerar det säkerhets- och försvarspolitiska engagemanget till Östersjön och närområdet, fortsätter Danmark att driva en offensiv aktivistisk utrikespolitik som bland annat leder till militära styrkebidrag i Irak – och kanske även Syrien och Mali, parallellt med ett begränsat Östersjöengagemang i NATO-ram.

Det bärande argumentet i det danska motståndet mot ett nordiskt Östersjö- och närområdessamarbete är att Sverige och Finland inte är NATO-medlemmar. Frågan är om Washingtonmötet ger Danmark anledning att ompröva den ståndpunkten. USA och president Obama kan ha en Östersjöagenda som skiljer sig från den köpenhamnska.

Morten Frederiksen March 30, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin