Var skall de svenska värnpliktiga utbildas?

Sverige avser att med ett parlamentsbeslut under 2017 återuppta utbildningen av värnpliktiga soldater. Totalt avses cirka 4 000 soldater utbildas under 2018 och 8 000 soldater från 2019.

De stora utbildningsregementena finns inte längre kvar och utbildningsorganisationen är avvecklad.

Vilka skall utbilda de värnpliktiga och var skall utbildningen genomföras?

En praktisk lösning och en strategiskt tilltalande idé vore att utbilda en del av de svenska värnpliktiga i grannländerna.

Sverige och Finland har redan långgående avtal inom försvarsområdet. I de baltiska nationerna utbildade Sverige instruktörer under mer än ett decennium efter de baltiska nationerna frigörelse från Sovjetunionen.

Svenska värnpliktiga skulle kunna utbildas i Rovaniemi och i Dragsvid vid Nylands brigad i Finland samt i Tartu, Estland, Adaži, Lettland och Rukla, Litauen. Vid dessa platser är infrastukturen tillräcklig för att ta hand om en utökad utbildning på cirka 150 soldater. Detta för att snabbt komma igång med värnpliktsutbildningen och underlätta uppstarten för Sverige.

Några svenska officerare bör naturligtvis följa med, men annars torde värdnationerna klara av utbildningen. Svenskspråkiga officerare finns i Finland och även i de baltiska nationerna. Sverige utbildade fler än 100 officerare från de baltiska nationerna 1994 – 2004 och dessa är fullt svenskspråkiga. För övrigt är de baltiska officerarna kunskap i engelska utmärkta, så kommunikation under utbildning är inget avgörande problem.

Strategiskt vore det också en fördel att fler västnationer har militär trupp nära det alltmer aggressivt uppträdande Ryssland. Utbildning av värnpliktiga skulle då även ha en krigsavhållande effekt och öka såväl svensk som de svenska grannländernas säkerhet

 

 

 

Eva Nilsson October 18, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Tyskland tar ett större ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken

Förbundsrepubliken Tyskland har sedan det bildades haft en tillbakadragen roll i den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken, till stor del beroende på det historiska arvet men också ett bekvämt sätt att låta segermakterna från andra världskriget ta ansvar för den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen och satsa på den tyska ekonomiska utvecklingen istället. Det har utan tvekan gått bra för förbundsstaten ur ett handelspolitiskt och ekonomiskt perspektiv. Landet är idag omtvistat som en av världens största industrinationer, med en kraftfull ekonomi och huvuddelen av medborgarna åtnjuter ett blomstrande välstånd.

Förbundsstaten har varit en trogen bundsförvant till USA och bedrivet sin försvarspolitik inom ramen för NATO-alliansen. Under senare år har krav ställts på att Tyskland ska ta en mer ledande roll inte bara inom EU, utan också totalt inom den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. De senare kraven har inte minst blivit aktuellt i och med att Storbritannien röstat för ett utträde ur EU. De enträgna amerikanska kraven på att de europiska NATO-medlemmarna ska uppfylla NATO:s krav på nationella försvarsanslag om 2 procent av BNP har också påverkat Tyskland ställningstagande. Men troligen är den ryska aggressiva politiken i närområdet och den islamistiska expansionen som varit de utlösande faktorerna för den tyska regeringens senaste försvars- och säkerhetspolitiska inriktning.

I den vitbok som försvarsministern presenterade för några veckor sedan vill regeringen ta ett större internationellt ansvar för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta ska ske genom att förbundsrepubliken ökar sina försvarsanslag och att landet tar ett större ansvar inom ramen för NATO.s försvarsplanering i Europa. Det är också intressant att notera att försvars- och säkerhetspolitiken även ska drivas inom ramen för EU. Denna möjlighet har öppnat sig i och med Storbritanniens aviserade utträde ur unionen. Flera EU-medlemmar uppfattar en försvars- och säkerhetspolitisk förskjutning till förmån för EU som positivt, inte minst Frankrike, som länge förespråkat ett djupare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, men även de försvarsalliansfria Sverige och Finland torde gynnas av en sådan strategiförskjutning.

Huvuddelen av de hot som idag riktas mot Västeuropa har andra utgångspunkter än rent försvarsrelaterade. De består oftast av en sammansatt komplex massa av politiska, ekonomiska, historiska och religiösa ambitioner och därtill kopplade motsättningar mellan olika etniciteter.  En annan positiv faktor med ett framtida utvecklat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, är den dramatiska utveckling som just nu sker i Turkiet. Erdoğans välregisserade avsekularisering i efterdyningarna av den misslyckade militärkuppen och hans återupptagna samarbete med Putins Ryssland kan mycket snabbt skapa friktioner gentemot den demokratiska delen av Europa. Om samarbetet mellan Turkiet och Ryssland utvecklas i positiv riktning och att EU och USA samtidigt riktar kritik mot Erdoğans inrikespolitik, finns det risk för att Turkiet blockerar beslut inom NATO, som inte kommer att gynna den säkerhetspolitiska utvecklingen i t ex. Nordeuropa.

En annan viktig fråga som påverkar EU och inte minst Tyskland är hur flyktinguppgörelsen mellan EU och Turkiet ska hanteras. Just nu låser uppgörelsen EU:s förutsättningar att agera gentemot den avdemokratiseringsprocess som nu snabbt sker i Turkiet. I Tyskland bor cirka 3 miljoner människor med turkiskt medborgarskap varav hälften även har tyskt medborgarskap. Denna starka befolkningsgrupp kan snabbt bli ett växande inrikespolitiskt problem för Tyskland, om stödet för Erdoğans politik bland den turkiska minoriteten Tyskland kvarstår. I skenet av denna negativa utveckling ska ses den tyska regeringens nyliga förslag om att öka den tyska förbundspolisens befogenheter och resurser. Förbundskanslern har med detta förslag accepterat socialdemokraternas starka invändningar mot att låta Bundeswehr stödja den polisiära antiterroristverksamheten i landet. Förslaget innebär en ökning med cirka 15 000 man inom den statliga polisen under de närmaste åren.  Försvarsmakten kommer istället att koncentreras mot uppgifter som utförs utanför landets gränser.

Det överhängande problemet är att den utveckling som nu sker i Turkiet, Syrien och Ukraina samt på Medelhavet sker mycket snabbt. Snabbare än vad de demokratiska beslutsprocesserna i Tyskland och i övriga Västeuropa kan hantera och agera kring. Hitintills har Europa i bästa fall reagerat på de snabba händelseförloppen och i många fall ser vi en ren passivitet till den negativa utvecklingen. För att skapa framförhållning och positiv beslutsmässighet i europeiska försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs att någon tar ledningen.

Förbundskanslern Merkel är den som har auktoriteten och verktygen att agera som Västeuropas okrönta kejsare. Problemet kvarstår alltjämt om hon har Förbundsdagen och det tyska folket med sig i denna synnerligen viktiga mission för ett fortsatt demokratiskt fritt blomstrande Europa.

William Johnson August 12, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Polen förstärker sitt robotförsvar

Polens förstärker sitt robotförsvar i sin modernisering av försvarsförmågan under åren 2017 till 2022. Polen förbättrar snabbt sitt försvar efter Rysslands annektering av Krim och inte minst efter Rysslands fortlöpande planering att utrusta Kaliningrads oblast med markroboten Iskander-M. Polen har avsatt cirka 10 miljarder amerikanska dollar på att anskaffa ett robotförsvarssystem och reserverat över 5 miljarder amerikanska dollar för kortdistansluftvärnsrobotar.

Polens försvarsminister Antoni Macierewicz har sagt att landet kommer att välja Raytheons Patriot luftvärnsrobotar. Tillkännagivandet kom efter undertecknandet av en avsiktsförklaring mellan tillverkaren och Polens statliga försvarskoncern PGZ.

Baseringen av de ryska markrobotarna 9K720 Iskander i Kaliningrads oblast bedöms som ett stort hot i Östersjöområdet. Markrobotsystemet har en räckvidd på 500 kilometer vilket utgör ett hot mot både Polens och Litauens huvudstäder men framför allt mot försvarsanläggningar i norra Europa. Polen ser det som ofrånkomligt krav att ha ett robotförsvar mot Iskander.

Iskander kan förutom att slå mot Polen och de baltiska nationerna även utsätta Tyskland och Sverige för mycket allvarliga skadeverkningar. Den polske försvarsministern Macierewicz sa den 17 maj att baseringen av Iskander får mycket negativa effekter för försvaret av norra Europa, framför allt för Nato operationsplan att förstärka och försvara de baltiska nationerna.

Det första Patriot systemet bedöms vara operativt i Polen tidigare än 2022. Förutom Patriot diskuteras i Polen Aegis Ashore, som är den landbaserade delen av Aegis ballistiska robotförsvar (BMD) system som redan finns på fartyg. Aegis Ashore bedöms anlända till Redzikowo 2018 samtidigt som det ryska Iskander-M i 152. robotgardesbrigaden i Tjernjachovsk bedöms vara operativt.

I den polska baseringen av robotförsvaret är varje kilometer närmare utskjutningsplatserna i Tjernjachovsk av betydelse. Den polska baseringen irriterar Ryssland och det ryska fördömandet fick stöd av den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier under Natomötet i Warszawa 8-9 juli som ansåg att man inte borde provocera Ryssland.

 

 

 

Morten Frederiksen August 9, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Integrationsproblem i ryska Östersjömarinen

Det har under en tid cirkulerat uppgifter om att de pågående förseningarna med driftsättningen av den ryska fregatten Admiral Gorshkov har att göra med brister i luftvärnssystemet. Integrationen av luftvärnsrobotsystemet Poliment Redut lär inte ha fungerat effektivt.

Systemet är Rysslands motsvarighet till amerikanska AEGIS-systemet och har fyra fasstyrda AESA-antenner, som kan målfölja 16 mål samtidigt. Systemet består av fyra eller åtta vertikala robotlavetter med tre olika typer av robotar. Korthållsroboten 9M100 som når upp till 15 km. Medeldistansroboten 9M96M som når 40-50 km. Långdistansroboten 9M96 som uppges ha en räckvidd på upp emot 150 km.

Det verkar nu som om problemen är mycket allvarligare än bara själva integrationen. En färsk rapport konstaterar att försvarsdepartementet har stoppat försöken med systemet på grund av de fortsatt allvarliga problemen med långdistansroboten 9M96. Problemen tycks uppstå efter redan efter tre sekunders robotflygning. Några rapporter anger att systemet fungerar mot mål upp till 40 km, men inte på längre avstånd. Troligen fungerar kort- och medeldistansrobotarna bra, men den långskjutande roboten dåligt.

Försök med systemet på Steregushchiy korvetten år 2014 visade att mål träffades på upp till 15 km avstånd med stöd av Furke-2 radarsystemets trots dess dåliga funktion.

Problemen lär ligga hos designbyrån som utformar robotarna enligt kraven från försvarsdepartementet. Fakels maskinkonstruktionsbyrå, som utvecklar robotarna saknar förmodligen resurser, teknik och utrustning, vars ursprung är från sovjettiden.

Systemet är avsett att installeras på såväl fregatter av klassen Admiral Gorsjkov som korvetter av klassen Steregusjtjij. Den ryska försvarsmakten står nu inför ett val när det gäller hur lång tid som den är villig med att vänta med en slutlig beställning av den redan länge försenade första fregatten av klassen Admiral Gorsjkov. Hittills har försvarsdepartementet inte varit villigt att beställa fregatten utan ett fullt fungerande luftvärnssystem.

Ivan Petrov August 7, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Styrkebalansen och beredskapen i Östersjöområdet

Balansen och beredskapen kommer att sättas på prov och testas i september nästa år. Ryssland planerar att genomföra en av sina större strategiska övningar, Zapad 2017, samtidigt som Sverige genomför Försvarsmaktsövningen, Aurora 2017.

Den ryska övningen kommer sannolikt att omfatta fler än 80 000 soldater och sjömän med ett övningsområde som inkluderar Kaliningradexklaven och Östersjön. Den svenska övningen omfattar drygt 16 000 soldater och sjömän med ett scenario där Sverige utsätts för ett överraskande strategiskt anfall. Host Nation Support (HNS), värdlandsavtal kommer att övas.

NATO förbereder de baltiska nationerna inför det växande ryska hotet genom att planera för och öva styrkeförstärkningar. Ifjol, 1 september 2015, beslöt NATO att sex stycken mindre staber NATO Force Integration Unit (NFIU) om cirka 40 personer med mycket kort varsel skall kunna baseras i Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen eller Rumänien. NFIU skall förklaras operativa vid NATO:s toppmöte i Warszawa den 8-9 juli 2016.

De baltiska NFIUs övades den 9-15 november 2015 samtidigt som NATO:s Allied Rapid Reaction Corps (ARRC). Det var första gången som ARRC övade i Baltikum. I stabsövningen, Arrcade Fusion 15, deltog cirka 1 700 personer från 20 stycken NATO-nationer samt från Sverige. ARRC HQ ombaserade från Gloucestershire, Storbritannien, till Lielvarde flygbas, Lettland. Vi kan anta, att vid en kris i Östersjöområdet och vid en förstärkning av Baltikum kommer ARRC HQ samt NFIUs att aktiveras. Svenskt sjö- och luftterritorium torde behövas.

Sverige har deltagit i en förstärkningsövning (stabsövning) under 2015 samt planerar för att öva HNS i september 2017. Den svenska förmågan och kapaciteten samt senfärdigheten är till nackdel för försvaret av de baltiska nationerna.

Vi avser, att återkomma med fler analyser och synpunkter allteftersom mer information blir offentlig.

Under tiden, fram till de större övningarna i september 2017, kan vi förvänta oss ryska informationsoperationer riktade mot konceptet och principerna för försvaret av Baltikum.

I kommande artiklar kommer vi att utveckla vår syn på dessa informationsoperationer.

Karl Eriksson April 4, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin