Kvalificerat luftvärn på svenskt territorium – en nödvändighet när Iskander-M och Kalibr baseras i Kaliningrad

Den ryska grupperingen av markroboten Iskander-M i Kaliningrad är ett nytt och allvarligt hot mot Östersjönationerna. Alla nationer i Östersjöområdet försöker nu möta detta hot på olika sätt. Polen bedömer att läget är akut och försöker få luftvärnsroboten Patriot på plats i nordöstra delen av Polen, så snabbt som möjligt och nära gränsen till Kaliningrad.

Svenska politiker påstår, att det ändå inte finns någon omedelbar risk för att Iskander-M skall användas. Det som de inte nämner är att en risk skall värderas i form av kapacitet, resurser och intentioner. Det är möjligt att Ryssland idag inte har några intentioner, men ingen vet om Putin har denna avsikt i morgon eller i nästa vecka. Det vi vet är att kapacitet och resurser finns och därmed är det också ett hot som måste beaktas i varje nationell planering.

Den ryska 152. robotgardesbrigaden i Tjernjachovsk i Kaliningrads Oblast håller att utrustas med ett stort antal Iskander-M robotar som kan lastas på fordon (två på varje) och brigaden bedöms vara avses operativ i slutet av 2017. Förbandets omfattande infrastruktur och aktivitet indikerar att den övar för stridsuppgifter, där man snabbt och mobilt grupperar på svårupptäckta krigsuppställningsplatser, där brigaden dolt kan avfyra sina robotar.

iskander-mFrån Brusterort vid Kaliningrads västkust når Iskander-M med hög precision flyghangarerna på Kallinge och örlogsbasen i Karlskrona där de i en attack skulle slå ut en stor del av det svenska försvaret (first use scenario). USA och NATO har förstått hotet och avser gruppera Patriot luftvärnsrobotar så nära Kaliningrad som möjligt. De svenska politikerna har hittills uteslutit risken med “first use” det vill säga man bortser och blundar för Putins intentioner i morgon eller i nästa vecka, vilket skulle kunna bli förödande.

I riskbedömningen skall också Iskanders-M tekniska kapacitet värderas, inte enbart dess räckvidd. Robotens anflygningsfart är 2 100 – 2 600 m/s (Mach 6 – 7) och flyghöjden är 6 – 50 km. I dykvinkeln mot t.ex. flyghangarerna på Kallinge kan farten nå 10,0 Mach.  Intervallet mellan avfyringarna är mindre än en minut och den kan manövreras med belastningar upp emot 20 – 30 g. Den är utformad för att kunna undanmanövrerna bekämpning från MEADS. Det krävs mycket avancerade luftvärnsrobotar för att bekämpa en Iskander-M.  De första versionerna av Patriot har inte förmåga att bekämpa Iskander-M, utan det krävs senare versioner av Patriot.

rackvidd-tr-21-och-iskander-m

Ett lika allvarligt ryskt robothot, som nu plötsligt uppmärksammats av media, är de robotar, Kalibr, som de senaste av ryska marinens fartyg förses med. Roboten finns bland annat på korvetter av Bujan-klass, som ombaserats från Svarta Havet till Östersjön. Robotarna har även tidigare funnits i Östersjön, men då på så kallade Provturskommandon. Kalibr har visat sig vara mycket operativt, då robotar avfyrats från fartyg i Kaspiska Havet och i Medelhavet och träffat markmål i Syrien med mycket stor precision. Med en basering i Kaliningrad når markmålsversionen av Kalibr hela Europa.

 

kalibr

Skulle det mot förmodan bli konflikt i Östersjöområdet så är USA och Nato på plats, oavsett om Sverige vill det eller ej. Svenskt territorium behövs vid NATO:s försvar av Baltikum och utan tillgång till svenskt territorium så går inte Baltikum och Nordeuropa att försvaras, om vi menar ett konventionellt krig. USA/Nato är alltså tvingade in i Sverige för att kunna hjälpa sig själva. Det behövs ett kvalificerat luftvärn för att möta hot som Iskander-M och Kalibr. Hade den politiska viljan funnits i Sverige hade de kunnat bygga upp sitt försvar med kapacitet att bekämpa ryska markrobotar.

Ivan Petrov October 26, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Integrationsproblem i ryska Östersjömarinen

Det har under en tid cirkulerat uppgifter om att de pågående förseningarna med driftsättningen av den ryska fregatten Admiral Gorshkov har att göra med brister i luftvärnssystemet. Integrationen av luftvärnsrobotsystemet Poliment Redut lär inte ha fungerat effektivt.

Systemet är Rysslands motsvarighet till amerikanska AEGIS-systemet och har fyra fasstyrda AESA-antenner, som kan målfölja 16 mål samtidigt. Systemet består av fyra eller åtta vertikala robotlavetter med tre olika typer av robotar. Korthållsroboten 9M100 som når upp till 15 km. Medeldistansroboten 9M96M som når 40-50 km. Långdistansroboten 9M96 som uppges ha en räckvidd på upp emot 150 km.

Det verkar nu som om problemen är mycket allvarligare än bara själva integrationen. En färsk rapport konstaterar att försvarsdepartementet har stoppat försöken med systemet på grund av de fortsatt allvarliga problemen med långdistansroboten 9M96. Problemen tycks uppstå efter redan efter tre sekunders robotflygning. Några rapporter anger att systemet fungerar mot mål upp till 40 km, men inte på längre avstånd. Troligen fungerar kort- och medeldistansrobotarna bra, men den långskjutande roboten dåligt.

Försök med systemet på Steregushchiy korvetten år 2014 visade att mål träffades på upp till 15 km avstånd med stöd av Furke-2 radarsystemets trots dess dåliga funktion.

Problemen lär ligga hos designbyrån som utformar robotarna enligt kraven från försvarsdepartementet. Fakels maskinkonstruktionsbyrå, som utvecklar robotarna saknar förmodligen resurser, teknik och utrustning, vars ursprung är från sovjettiden.

Systemet är avsett att installeras på såväl fregatter av klassen Admiral Gorsjkov som korvetter av klassen Steregusjtjij. Den ryska försvarsmakten står nu inför ett val när det gäller hur lång tid som den är villig med att vänta med en slutlig beställning av den redan länge försenade första fregatten av klassen Admiral Gorsjkov. Hittills har försvarsdepartementet inte varit villigt att beställa fregatten utan ett fullt fungerande luftvärnssystem.

Ivan Petrov August 7, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Amerikanska Flygvapnet baserar sex F-15 på Rissalabasen i Finland

Oregon Air National Guard (Oregon ANG) landade på Karelens Flygflottilj i Rissala, Finland den 9 maj med sex Boeing F-15 jaktplan från 173. Jaktflygdivisionen. De understöds med ett tankflygplan av typen Boeing KC-135 ur 141. Luftankningsdivisionen. Totalt rör det sig om cirka 150 soldater som ska delta i en övning där även det svenska flygvapnet kommer att delta med Gripenplan (Cross Border Training CBT). F-15 förbandet kommer att vara baserat på Rissala till den 20 maj.

Redan 1997 besökte ett amerikanskt F-15 förband (48. Jaktflygdivisionen) Pirkkalabasen i Finland.

Samövningen inleds samtidigt som Ryssland firar segerdagen på Röda Torget men också samtidigt som de ryska stridskrafterna bedriver “beredskaps- och mobilitetsövningar”.

Man kan anta att den ryska beredskapen aldrig har varit högre än den är just efter firandena av segerdagen den 9 maj. Därför är det viktigt för Finland, som närmaste granne till ett alltmer aggressivt militärt Ryssland, visar musklerna med stöd av amerikanska och svenska flygstridskrafter. F-15 från Portland i USA är moderniserade med ny AESA radar, som möjligen ska kunna visa upp nya taktiska mönster i samverkan med de finska och svenska stridskrafterna.

Ivan Petrov May 10, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska

Hur är det svenska Flygvapnet i jämförelse med det finska?

Finns det bara 10 – 32 stycken operativa Gripenplan i det svenska Flygvapnet? Frågan är berättigad med tanke på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.

Det svenska Flygvapnets svaghet finns främst i organisationen på marken. När Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan ställdes om till ett insatsförsvar inträffade det fatala att organisationen kom att reduceras till endast två bataljoner, från att ha varit 22 bataljoner före omställningen. Antalet Gripenplan reducerades från 150 stycken till 72 stycken. Idag finnas det knappt 100 stycken JAS 39 C/D plan där många står förrådsställda.  Det gamla Bas 90-systemet omfattade 16 stycken basbataljoner med 22 stycken flygbaser med tillhörande sidobaser. Idag finns endast två operativa flottiljer (F 17 och F 21) samt en utbildningsflottilj (F 7). Antalet krigsbaser är två (Jokkmokk och Hagshult).

Med tanke på hur Ryssland har upprustat militärt torde den operativa styrkan av svenska stridsflygplan vara en försvars- och säkerhetsrisk.  Det står att finna i hur aningslösa försvarsplanerare och politiker anammade principen om den s.k. eviga freden på 1990-talet. Världens mest avancerade jaktflygplan JA 37 och SHF 37 samt telekrigsflygplan SK 37 E blev skrot nästan samtidigt som den ryske presidenten Putin beordrade en fördubblad försvarsbudget i Ryssland 2004. Denna politiskt strategiska blunder och kollaps förstärktes av den borgerliga regeringen i Sverige som minskade försvarsförmågan drastiskt mellan 2006 – 2014 med en statsminister, som t.o.m. såg Försvarsmakten som ett särintresse.

Idag finns det totalt drygt 600 soldater och knappt 2 000 officerare och civilanställda i svenska Flygvapnet. Dessa tjänstgör på F 7, F 17 och F 21 samt Luftstridsskolan i Uppsala och F 17G. Idag kan omkring 60 soldater serva 10 stycken JAS-plan. Räknar man in alla officerare och civilanställda kan Flygvapnet samtidigt hantera 32 stycken JAS-plan. I praktiken innebär det att Sverige endast har en basförmåga på 10 – 30 stycken JAS-plan.

En möjlig framtida inriktning för det svenska Flygvapnet är att halvera antalet operativa JAS-plan från fyra divisioner om totalt 62 – 72 stycken plan till två med totalt cirka 30 stycken flygplan. Flygvapnet står då sannolikt inför en kollaps i försvarsförmåga om inget nytt politiskt beslut tas om en drastisk utökad förmåga – t.ex. att fördubbla basorganisationen.

Att delar av försvarsbudgeten försvinner i ”svarta hål” är en skrämmande utveckling som borde utredas politiskt. De pengar som blir över, efter att ha bantat försvaret så drastiskt som skedde i omställningen från invasions- till insatsförsvar, borde återtas från statsmakten. Orsaken till de ekonomiska bristerna i försvaret misstänks bl.a. finnas i det transfereringssystem som infördes med intäktsfinansieringen på 1970-talet och som med tiden har gjort situationen ohållbar med en utarmning av sällan skådat slag. Det kan ju inte vara meningen att Försvarsmakten ska betala marknadshyror för havsnära gamla byggnader från andra världskrigets som motsvarar taxeringsvärdet på en lyxvilla i det fashionabla Djursholm? Drastiskt handlar det om pengar i försvarsbudgeten som återgår till staten.

Finland är bättre på det mesta

Krigserfarenheter och grannskapet till Ryssland är sannolikt skäl till det finska folkets försvarsinställning men också politikernas förhållningssätt att vara kostnadseffektiva. Under de senaste åren har skillnaderna mellan svensk och finsk försvarseffektivitet ökat.  På 1980-talet kunde Sverige mobilisera 850 000 soldater och sjömän. 2002 kunde Finland fortfarande mobilisera en halv miljon kvinnor och män. 2013 hade man minskat resursen till ca 230 000 soldater och det ska jämföras med den svenska försvarsstyrkan på 50 000 soldater inklusive Hemvärnet. Trots en avsevärd mindre numerär kostar det svenska försvaret mer än det finska.

Kalla fakta – Finland satsar omkring tre miljarder euro på sitt försvar medan Sverige satsar fem miljarder euro Var finns den operativa skillnaden? Möjligen har kostnaderna för 204 stycken Gripenplan varit större än de för 64 stycken F-18 men driftsmässigt borde det idag ha skapats omvända kostnader där bara ca 30 stycken Gripenplan kan hållas igång operativt medan 80 procent av de finska F-18 i snitt har kunnat hållas operativa.

Finska F-18 har den senaste tiden utrustats med nya effektiva vapen (JASSM, Link-16) och dess analoga funktion jämfört med Gripens digitala kan möjligen vara olika kostnadsmässigt. Stridseffektiviteten borde påtagligt ha kunnat ökas i den digitala världen – denna kostnadseffektivitet kan vara svår att mätas. Detta borde kunna debatteras i detta forum?

Idag kan det finska Flygvapnet, varje dag, ställa upp med nästan full flygstyrka med F-18 och Hawkflygplan på linjen. Pilot- och teknikerbristen är inte alls så stor som den är i det svenska Flygvapnet. Finland har tre huvudbaser för sina F-18 samt ett hemligt antal reserv- och vägbaser. Förhållandena i jämförelsen borde vara likvärdig med de svenska. Ändå kostar det svenska försvaret två miljarder euro mer än vad det finska försvaret kostar.

Bedömningen 80 procent tillgänglighet av stridsflygplan, F-18 och Hawk, borde väcka uppseende – detta jämfört med Sveriges knappa 30 procent. Vilken försvarspolitiker kan sätta sig in i detta? Hur mycket tar den svenska staten tillbaka av försvarsbudgeten – det borde analyseras på största allvar och om det sker politiska oegentligheter mot Försvarsmakten borde det genast ändras påtagligt, om det skulle visa sig att de svarta hålen beror på märkliga politiska försvarstransfereringar.

Vidare måste försvarsindustrins effekter och deltagande i försvarsutvecklingen diskuteras – kostar den för mycket och är den tärande på den svenska säkerhets- och försvarsförmågan?

Kanske en djupare debatt belysa skillnaden mellan det svenska och det finska Flygvapnet?

 

Ivan Petrov April 30, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin

Iskander-M Ett ryskt markrobothot mot Sverige

Iskander markrobotar på basen Tjernjachovsk i Kaliningrad  är det i särklass största militära hotet mot Sverige (och Europa) efter det kalla krigets slut.

Iskander  är en markrobottyp på 3,8 ton som har ersatt den äldre Scudroboten.

Roboten finns i flera konventionella versioner med olika stridsspetsar – t.ex. klusterbomber, bränsle för luftsprängning och en med en förstärkt sprängverkan, har ett högt explosionsfragment i stridsspetsen – en för markpenetrerande bunkersprängning och en robot med en elektromagnetisk puls för förstöring av radarstationer mm. Roboten kan även bära kärnstridsspetsar vilket i det sistnämna konceptet är ett mycket allvarligt hot mot alla tidigare slutna INF-avtal och som principiellt inte tycks gälla längre.

Den första roboten prövades redan 1995 men efter att president Vladimir Putin 2004 presenterat en ny försvarsbudget för 2005 utvecklades en ny version Iskander-M. Den dåvarande ryske försvarsministern Sergej Ivanov sa att systemet skulle börja serietillverkas 2005 och mot slutet av detta år fanns de första robotarna operativa. Under 2006 serieproducerades Iskander-M och kostnaden för roboten minskade med 30 % . Ett antal länder har försökt köpa Iskander-systemet. De mest sannolika köparna, förutom Ryssland självt, är Kina, Indien och Sydkorea.

Den ballistiskt styrda roboten Iskander är överlägsen sin föregångare, Oka.  Iskander-M modell 9M723K1 systemet är utrustad med två fasta drivmedelssystem i enstegsroboten. Varje robot bär en stridsspets som kan ominriktas mot ett mål på bara några sekunder. Rörligheten med de mobila Iskander-enheterna gör att de är svåra att stoppa och inte minst svåra att hitta.

I flera år har det varit känt att Ryssland kommer att basera markrobotar av typen Iskander på en garnison i Tjernjachovsk i Kaliningrads Oblast. Ett par robotbataljoner bedöms vara operativa i slutet av 2017. Redan idag lär ryska soldater utbildas på systemet på Tjernjachovskbasen. Inget är officiellt känt om hur många Iskander-M det redan finns i närområdet.
Enligt ”Försvarets Forskningsinstitut FOI” har man under flera år i årsrapporterna tydligt varnat om Rysslands militära rustning men mycket lite har åstadkommits i motåtgärder t.ex. försvaret mot ballistiska robotar.  Lars Johan Wilderäng (Cornucopia) har sedan många år tillbaka i sin blogg offentligt riktat kritik på politisk undfallenhet kring existensen av Iskanderrobotarna i Kaliningrad och luftförsvaret mot desamma.

Redan idag har 152. Robotgardesbrigaden fyra viktiga utskjutningspositioner för sina operativa OTR-21 “Tochka” vid området Zelenyy Bor, öster om Tjernjachovsk.

Ryssland är redan idag förberett inta de baltiska länderna inom bara två dagar och Ryssland bedöms samtidigt kunna inleda en offensiv i en annan del av Europa då Natos styrkor sannolikt idag är oförmögna kunna avvärja en sådan attack. Bristerna inom Natos försvar är för närvarande stora.

Iskander-M
Iskander-M har en oroväckande räckvidd

Iskander-M eller SS-26 Stone kännetecknas av en hög mobilitet som ska vara svår att kunna slå ut med F35 stealthbombflygplan. Det tar bara 20 minuter för en markrobotenhet att sättas i operativ beredskap. Systemet kan slå mot mål på ett avstånd av upp till 500 kilometer, med en mycket hög precision. Roboten kan slå mot motståndarens trupp eller underjordiska kommandocentraler, beroende på vilka stridsspetsar som appliceras på robotarna.

Iskander och militär trupp i Kaliningrad kan lastas ombord på Östersjömarinens landstigningsfartyg i ett väl planerat och överraskande strategiskt överfall. Detta skulle kunna ske samordnat med en rysk invasion i Baltikum för att säkra västra flanken. Svensk beredskap är för ett sådant scenario är låg och möjligheterna att omedelbart slå tillbaka, om Ryssland redan har landssatt S-300 och S-400 luftvärnsrobotbataljoner kan ifrågasättas. Ett snabbt etablerat ryskt luftvärnsrobotsystem på Gotland skulle vara förödande för NATO att förstärka Baltikum men även ett fördelaktigt sätt för Ryssland skapa luftherravälde över Östersjön.

Amerikanska Patriotrobotar på svensk mark enligt värdlandsavtalet skulle om möjligt kunna lindra hotet från Iskander. Ändå är lösningen med Patriot långt ifrån tillfredsställande. Reaktionstiderna från upptäckt till bekämpning av den ballistiskt styrda Iskander-roboten är oerhört kort (det kan röra sig om några sekunder från upptäckt till robotavfyring) beroende på vilken typ av radar som används. De modernaste Patriotrobotarnas spaningsradar är utrustat med nya galliumnitridkretsar, som skulle kunna ge radarn en avsevärd utökade spaningsförmåga. En integration med Saab Giraffe 4A skulle om möjligt kunna ge de förutsättningar, som krävs för ett försvar mot ballistiska robotar men då bör ett regeringsbeslut snarast tas om en anskaffning för att om möjligt åstadkomma en systemintegration med våra egna luftförsvarsrobotar.

Ett effektivt luftvärnsrobotförsvar mot ballistiskt styrda robotar är m.a.o. en absolut nödvändighet just nu samt att försvarsstyrkan kan finnas när Iskander-M är operativt från senast 2018.

Kan inte Sverige skapa ett skydd mot ballistiskt styrda robotar finns en stor risk att örlogsfartygen i Karlskrona hamn samt 1/3-del av hela den svenska Gripenflygflottan (hälften av alla operativa Gripenplan) fredsuppställda i hangarerna kan slås ut i ett enda första slag.

En utslagning skulle vara fatalt för hela Försvarsmakten. En skärpt försvars- och säkerhetsförmåga måste oundgängligen skapas i närtid.

Saab Giraffe 4A
Saab Giraffe 4A radräckvidd från Södra Gotland

En luftvärnsrobotenhet måste kunna stå i hög beredskap dygnet runt, året om. Ryssland kan med några få minuters varsel skjuta upp Iskander-M och träffa mål runt hela södra Östersjön och angränsande landområden, inklusive södra Sverige och Gotland.
Notera att Iskander generellt har en konventionell laddning, men kan utrustas med kärnvapenstridsspetsar. Systemet användes bland annat i Georgienkriget 2008. En enda Iskander-robot förstörde t.ex. 28 stridsvagnar tillhörande den georgiska stridsvagnsbataljonen i Gori.

JAS-planen kan idag inte bekämpa Iskander-M men det kan bli möjligt med nya JAS 39 E. Det skulle ändå behövas ett stort antal luftvärnsroboteldenheter, med tillhörande radarsystem, för att aktivt skapa ett skydd för en mängd mål – i så fall med mycket korta reaktionstider då markroboten antas ha en slutfart på Mach 5.0+.

Flygvapnet har bara tre flygflottiljer kvar samt två krigsbaser. Med Iskander-M landsatt på Gotland och på den ryska garnisonen vid Alakurtti i norra ryska Karelen, skulle praktiskt taget hela flygvapnets Gripenarsenal kunna slås ut i ett enda första slag som skulle betecknas som ett strategiskt överfall med mycket förödande konsekvenser.

Bristerna i det svenska försvaret är omvittnat. Det gamla Bas 90-systemet, med utspridda krigsflygbaser, är nedlagt. Flygvapnet har endast en Bas 90 (Hagshult) kvar i södra Sverige – inom räckhåll för Iskander med 700 km-räckvidd. Sverige saknar alltså idag alla möjligheter att skydda sig mot Iskander-M uppskjutna från Kaliningrad.

Fyra amerikanska fartyg med systemet Aegis kommer att stationeras på en spansk bas inom ramen för Natos europeiska robotförsvarssystem. De kommer enligt ett avtal med Polen att kunna operera på internationellt vatten i Östersjön och som ett alternativ skydda Nato mot ett Iskanderangrepp. Deras AEGIS ABM-RIM-161 kan slå mot semiballistiska eller ballistiska robotar under gång och på väg ner mot sitt mål. RIM-161 kan t.o.m. skjuta ner satelliter.

Landbaserade AEGIS ABM kommer sannolikt att komma grupperas i Polen och i Rumänien. USA är dock ännu inte riktigt på plats med AEGIS ABM i Polen och Rumänien. Att kunna skjuta ner ryska Iskanderrobotar tidigt torde vara av högsta prioritet om än USA med sin sjö- och markbasering i Östersjön, Polen och Rumänien försöker påstå att det är Iran som är det största hotet. Robotstationeringarna ska nämligen ligga mitt emellan Iran och Washington D.C. så att de kan bekämpa ballistiska robotar med sin flygbana rakt över. Man fruktar helt enkelt att Iran i framtiden kommer att bli det allra största hotet med sina ballistiska kärnvapenrobotar. USA kan permanentera AEGIS-utrustade örlogsfartyg i Östersjön – som t.ex. Ticonderogaklassens  robotkryssare eller Arleigh Burke-klassen robotjagare – Arleigh Burke är utrustat med 96 st RIM-161 i vertikala avfyrningstuber. Frågan är bara hur snabb och initial beredskap de kan hålla?

S-300 S-400 S-500
Räckvidd ryskt luftvärn

Ryssland har inom sitt luftförsvar bland annat de avancerade luftvärnsrobotsystem S-300, S-400 och  S-500. Ryssland ser knappast med blida ögon på den amerikanska närvaron i Östersjön samtidigt som Ryssland själva snabbt rustar upp sina styrkor. Endast ett misslyckande i Iskander-M S-300 – S-500 robotsystemutvecklingen skulle kunna minska hotet mot Sverige.

 

Ivan Petrov April 25, 2016

Share this post
Facebooktwittergoogle_pluslinkedin